Det här är ingen blogg.

Hur bra var egentligen Håkan? Vilka var det som hade tellietubbies på scen? Och lyckades Becka och jag ta oss in på någon av klubbarna tillsist? Svaren får du i den rafflande fortsättningen av festivalbloggandet.

Lördag


Joan As Policewoman blev dagens första konsert. Joan och övriga bandet verkade lite bakis, ljudet strulade och de blev avbrutna av en (något överförfriskad?) kille som ville att Joan skulle gifta sig med honom. Inte världens bästa konsert alltså, även om Joan kunde onekligen ta ton.


José Gonzales spelning var precis så bra som Christian Kjellvander inte var. Vackert, vemodigt och stilla - men utan att det för den delen blev tråkigt. Höjdpunkten var nog Massive Attack-covern Teardrop. Ja, och så Heartbeats naturligtvis.

Därefter följde dagens första såkallade hiphop-paus. Det vill säga det var någon trist hiphop-artist (Kelis) på scen och alltså kunde man dra och käka något under tiden.




Sahara Hotnights var nästa band på tur. Och jävlar vilken konsert det blev. Jag har sett Robertfors finest ett flertal tillfällen och jag aldrig sett dem så bra. De drog av hit efter hit och flera låtar som jag tyckt varit lite svaga på senaste skivan växte till sig ordentligt när de framfördes live. Precis som på Hultsfred förra året var det inte bandet utan publiken som var problemet. Tyvärr är Sahara Hotnights fortfarande stämpade som "tjejband" av många. Alltså stod ett flertal personer bara och hängde vid scenkanten och såg apatiska ut (väntade gissningsvis på Håkan Hellström) och applåderade knappt. Det är förbannat tråkig attityd. Sahara Hotnights är ett av de bästa rockbanden vi har i Sverige, minst lika bra som Caesars, som spelade samtidigt (Jerk It Out ni vet) och förtjänar ett bättre bemötande.  Det var först under Hot Night Crash som folk började fatta vad det var frågan om och började dansa loss och sjunga med.


Frida Hyvönen hade jag aldrig sett innan. Hon kunde visserligen inte leva upp till mina husgudar Annika Norlin och Maia Hirasawa men det beror nog mer på mig än på Frida. Bäst var en låt som handlade om hennes barndomskärlek, men som jag tyvärr inte lyckades uppfatta namnet på. Någon som vet?

Sen var det dagens andra hiphop-paus (N.E.R.D. och gaphalsen Lil'Kim) och sedan var det...


...Håkan Hellström. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om falsksångaren från Frölunda och vad det är som gör honom så fantastisk, konsert efter konsert. Jag nöjer mig med att säga att Becka - som egentligen inte är något hängivet fans av honom - gick från konserten med världens största leende och sa "Gud vad bra han är!". Höjdpunkt: när Daniel "Hurricane" Gilbert grät under avslutningslåten Det Är Så Jag Säger Det. Enda negativa: ingen Långa Vägar.




Flaming Lips därefter gav mig en uppfattning av hur det skulle vara att ta LSD. Sångaren Wayne Coyne inledde med att rulla runt i publikhavet i en enorm genomskinlig plastboll. Scenen var fylld av dansande telletubbies och aliens och det sprutades konfetti. Nämnde jag förresten lasershowen eller den enorma discokulan? Hur det lät? Ingen aning. Jag var för hänförd av alla effekter för att lyssna.


Neil Young var sist ut och i princip alla festivalbesökare var där (jag tycker lite synd om Lycke Li som spelade samtidigt) Liksom alla GMG:are (Gubbe Med Gitarr) var han garanterad toppbetyg i alla tidningar dagen efter. Levde han upp till hypen? Tja, jag måste erkänna att han var bättre än jag väntat mig. Gubben kunde onekligen lira elgitarr om man säger så. Kanske inte riktigt min musik dock. Becka och jag drog efter en halvtimme.

Och ja: vi kom in på Storan! Vi kunde knappt tro att det var sant men som sagt, folk var ju kvar på Neil Young och kön hade inte hunnit bli speciellt lång. Vi stannade enda fram till stängningsdags och då hade vi mer eller mindre dansat sönder våra fötter, fått en inbjudan till en svartklubb i Gamlestan och tja, haft riktigt förbannat roligt. Perfekt avslutning på en underbar helg. Finns det något underbarare än att vandra längs Göteborgs-gator en ljummen augustinatt och småsjunga Ramlar tillsammans?

Tags: Way Out West, Joan As Policewoman, José González, Sahara Hotnights, Frida Hyvönen, Håkan Hellström, Flaming Lips, Neil Young

Vilken helg!

Vilken dunderhit Way Out West blev! Festivalen överskred helt klart mina förväntningar. Och då kan jag tillägga att jag mina förväntningar var högt ställda. Jag kunde inte blogga kontinueligt under helgen, både på grund av tidsbrist och internetstrul på datorn. Därför får ni ett genomdrag av hela festivalen

Torsdag
På kvällen hämtade min kära vän Becka och jag ut våra festivalarmband på Storan och stack ner till Sticky Fingers i god tid för att se Louis XIV och Gutter Twins. Ja, det var åtminstone vad vi trodde. Kön ringlade sig lång längs gatan och efter en kort stund var det fullt. Ja, det vill säga om man inte betalade 120 spänn och det vägrade vi göra. Därefter följde någon timmes pendlande mellan Storan, Styrbord Babord och Uppåt Framåt innan vi tillslut hamnade på ett knökfullt Kontiki. Trevligt för all del men inte riktigt vad vi hade räknat med. Klubbköerna var nog festivalens enda stora miss och jag hoppas innerligt att Luger-gänget försöker göra något åt det till nästa år.

Fredag
Efter denna lite knackiga start var vi laddade inför den riktiga festivalstarten dagen därpå och vi blev inte besvikna.




Lightspeed Champion, dagens första artist, blev en positiv överraskning. Jag hade aldrig hört talas om Devonte Hynes eller hans musik tidigare men hans melodiösa, lite funkiga indiepop fick mig att vilja höra mer. Vilken röst! Och vilket tight band. Höjdpunkten, förrutom Star Wars-introt på slutet, var nog Midnight Surprise men det fanns många låtar att välja och vraka mellan. Skivköp nästa!


Christian Kjellvander såg vi bara lite av. Visst, killen kan sjunga, men tempot höll snigelfart. Till och med mellansnacket gick i slowmotion. Jag har verkligen inget emot finstämd gitarrmusik men det här var snarare trist.


Kenge Kenge från Kenya var raka motsatsen till Kjellvander: glädje, trummor och dansare som gjorde ett flertal klädbyten under en - för mig - svindlande kort tidsperiod. Gick därifrån med ett stort leende på läpparna.


Franz Ferdinand-väntan inleddes en timma innan konsert-start för att få så bra platser som möjligt. När ljudet av Looptroop Rockers från Azalea-scenen mittemot dog ut var spänningen upptrissad till max. Första halvan av konserten levde upp till förväntningarna med råge: inledande Michael, en av mina favoriter, följdes i snabb följd av bland andra Do You Want To, Walk Away och Take Me Out. Därefter tog hitsen slut och man började med de nya låtarna. Det var då det blev problem. En av de största nycklarna till en riktigt lyckad konsert är igenkänning: att få höra sina älsklingslåtar och dansa omkring och sjunga med. Det var inget fel på det nya materialet men den inledande euforiska stämningen i publiken sjönk markant andra delen av konserten. Det var först sista låten, välbekanta This Fire, som glädjen återfann sig. Sammanfattningsvis: bra konsert, utan tvekan en av de bästa på festivalen. Dock har jag en känsla av att den hade kunnat nå riktigt svindlande höjder om bara låtmaterialet varit mer utav en blandning av gammalt och nytt.





Grinderman med Nick Cave i spetsen var roliga att se på, inte minst den fiolspelande gubben i helskägg som såg ut som någon form av galen rysk jultomte. De var däremot inte riktigt lika roliga att lyssna på. Mer kvantitet än kvalitet på ljudet om man säger så.


Sigur Rós därefter blev därefter lite som balsam för öronen. Svävande, drömmande och - om man är elak - något flummigt. Islänningarna hade stora balonger på scen som skiftar färg och hade lejt en hel orkester som komp. Väldigt vackert men efter FF och Grinderman-tempot blir det nästan lite sövande.


Broder Daniel var inte som jag trott. Ryktena om ångestskrin och sönderslagna trummset, plus det faktum att det var deras sista konsert, fick mig att vänta mig kaos och desperation. Istället var det....tja, vuxet. Välstädat. Inte speciellt dramatiskt utan mer nostalgiskt. Inte ångestframkallande utan mer tröstande kanske, för alla pandor som suttit vid scenen ända sedan tolvtiden på dagen. Därmed inte sagt att det inte var bra. Det var bra. Med risk för att låta pretentiös tycker jag låtarna har hjärta och själ på ett unikt sätt. Henrik Bergren är ju dessutom onekligen en väldigt speciell frontman. Det känns dock som att vara tio år försent. Tänk om man skulle fått se Broder Daniel då, då de var som allra störst och bäst!

Vi stack någon kvart före slutet av BD i tron att vi då skulle kunna ta oss in på Pustervik. Icke sa nicke. Då vi kom var det redan fullt och efter vad vi hörde ryktas var det likadant på de andra ställena. Vi gav upp ganska omgående och vandrade istället upp och ner för Andra Lång, hamnade på Sejdeln och tillsist säkra kortet Notting Hill.


Tags: Way Out West, Lightspeed Champion, Christian Kjellvander, Kenge Kenge, Franz Ferdinand, Grinderman, Sigur Rós, Broder Daniel

Min hjärna kokar!

Jag vet, man ska väl inte klaga, speciellt eftersom jag resten av året ondgör mig över det göteborgska regnet och blåsten, men nu är det faktiskt för mycket. Är det över 25 grader så slutar helt enkelt min hjärna att fungera ordentligt. Istället för att ägna sig åt att skriva blogginlägg, väljer den att få kortslutning och lämna mig utmattad i en solstol i skuggan tillsammans med en kanna kallt vatten. Därför är det här inlägget kanske inte det mest kreativa jag någinsin skrivit.

Är hemma tillfälligt, men imorgon bär det av tillbaka till Orust och jag kommer sannolikt inte tillbaka förrän till Way Out West. OBS! Slå på P1 klockan 13:00 på fredag. Då är det nämligen Annika Norlin som ska sommarprata och jag har en känsla av att det kommer bli intressant att lyssna på. Ta hand om er i värmen så länge, nu drar jag upp till Bohuslän igen!


Ja, det är jag som tagit bilden.

Ledmotivet från My Blueberry Nights är precis lika snyggt som själva filmen.

Var på bio med Sandra igår och såg just My Blueberry Nights. Med undantag för lite översymbolik och lite väl långa tagningar med inzomade tårdränkta ansikten var filmen riktigt fin. Bilderna och färgerna var en fröjd för ögat att se och öronen njöt minst lika mycket av soundtracket som bland annat innefattade Cat Power, Otis Redding och naturligtvis huvudrollsinnehaverskan Norah Jones.

Nu försvinner jag upp till Orust i närmare en vecka för att förhoppningsvis få uppleva salta bad och få lite sol på min kontorsbleka näsa. Håll till godo med filmens ledmotiv "The Story" tillsvidare.

Första semesterdagen!

Firade ledigheten med att stanna i sängen till halv elva och sen sticka ut och jogga innan frukost. Tortyr i somligas öron, lyx för mig. Passar på att tipsa om lite chill helgmusik med Marit Bergman och Tityo. Jag tycker deras röster matchar varandra snyggt. Det finns dessutom få saker som är mer avslappnande som lite soft blås en helgmorgon.

Vad skulle syrran göra utan mig när insekterna anfaller?

Angående Post It-lapparna så är det den mest praktiska form av kommunikation systrar emellan, när den ena av oss är uppe i ottan och sliter på sitt sommarjobb medans den andra är hemma och sover hela förmiddagen.

Ytterligare en spelning på Way Out West som inte får missas.

Och ytterligare ett bevis på att musik från latinoamerika inte behöver stanna vid trist Juanes-pop.
Det häftigaste tycker jag dessutom är att duon ursprungligen satt på var sin sida av Sydamerika (Mexiko respektive Argentina) och knåpade ihop musken via mejl. Inte illa.

Mannen med lika hes röst som min är i stan.

Fast min är snäppet värre. En förkylning och tre veckors intensivt pratande tog ut sin rätt och jag tappade nästintill rösten. Således har jag denna sommarens finaste helg fått sitta inomhus och dricka litervis med honungsvatten medans resten av världen har varit ute och solat, badat och fikat i stan. Eller gått på Bruce Springsteen.

När man läst tidningarna skulle man kunnat tro att det var Jesus och inte en snart 60-årig gubbe från New Jersey som skulle dyka upp i stan. Media har laddat flera månader i förväg och nu när han äntligen är här nagelfars vartenda steg the Boss tar. Ska han äta på Sjömagasinet? Och vad ska han i så fall äta? Kommer fansen att få lov att behålla besticken efteråt? Eller behöver han kanske, till skillnad från oss vanliga döda, inte äta alls?

När två konserter tar sådana här absurda uttryck blir jag både faccinerad och skeptiskt. Visst har jag hört en och annan Springsteen-låt, men så bra är han väl inte? Eller? Så bra att man tillbringar veckor utanför Ullevi i tält bara för att komma först in? Ordet "overkill" dök genast upp på min näthinna och vägrade försvinna. Men innan jag beslöt mig för att ägna ett helt inlägg åt att såga mannen tänkte jag att jag åtminstone skulle lyssna igenom musiken och inte fokusera för mycket på fansen. Jag gick igenom topplistan på iTunes och det jag jag hörde översteg faktiskt mina - förvisso mycket låga - förväntningar. Visst finns det sångare med bättre röster men det låter inte dåligt heller. Nya Radio Nowhere kan jag rentav tycka om. En starkt bidragande orsak var också att jag hörde rötterna till en hel del av dagens musik som jag tycker ganska bra om (Håkan Hellström, Moneybrother och även gamle Winnerbäck, även om han inte står på min personliga favoritlista). Fast jag kan tycka att en artist som spelat i över 40 år borde ha utvecklats en aning under tiden.  I mina öron är alla låtar - oavsett om de är från 70-tal eller nutid - snarlika varandra. Fast det kanske är mina otränade öron det är fel på?

Ni kommer alltså inte hitta mig på Ullevi ikväll, men jag ska inte heller racka ner på er som gillar Bruce och hans E Street Band. Trots allt skulle väl den Göteborgska sommaren vara sig riktigt lik om inte Bossen och Iron Maiden dök upp strax efter midsommar och rockade loss gräsmattorna på fotbollsplanen lite.

Att vara trevlig 8 timmar om dygnet tär på krafterna

Helt ärligt, jag har ont i kinderna för att jag sitter och ler hela tiden. För trots att man suttit och bearbetat en kund i nära en kvart och idioten trots allt tackar nej bara för att frugan inte är närvarande, får man ju tyvärr inte vråla högt och svära. Får jag förresten tag i den jäveln som jag metodiskt gick igenom accepten med och som sedan hånflinande sa att han minsann inte var ett dugg intresserad bara för att jävlas...ja då kommer hans morsa få något att gråta över det vill jag lova!

Dolly vet hur det känns. Dolly, du är bäst. (Videon är usel, men blunda och njut av låten istället)

Ska skalbaggar verkligen ha ansikten?

Och ska de isåfall ha små grinande djävulsleenden? Den här besten fotade jag uppe på landet på en promenad, och upptäckte inte "ansiktet" förrän jag tittade igenom bilderna hemma. Ni ser samma sak som jag va? Usch!

Lite försenat inlägg, jag vet.



När Timo Räisänen - som bl.a. fått pris på P3 Guld för bästa liveakt - spelar på Liseberg är man ju dum om man inte pallrar sig dit för att se honom. Eftersom Sandra och jag inte på något sätt vill framstå som mer dumma än vad vi är var det naturligtvis precis vad vi gjorde. Vi och 8000 till. 95 procent var tjejer. 95 procent av dessa bar minst ett klädesplagg från Monki.

Själva konserten var riktigt bra. Först och främst var ljudet naturligtvis mycket bättre än i december på Pustervik. Och ska man fortsätta med jämförelsen Pustervik/Liseberg så är det ju bra mycket roligare att stå under klarblå kvällshimmel än inomhus. Timo och grabbarna såg som vanligt ut att ha riktigt jävla roligt, och i grund och botten är det faktiskt det som avgör om en konsert ska bli bra eller bara halvdan. Låtarna var det heller inget fel på och ju längre tiden gick dessto mer tände publiken till och det blev riktigt skön allsång på Sixteen. Visserligen blev det aldrig sådär riktigt euforiskt fantastiskt som på Way Out West förra året, men både och Sandra och jag gick ut med ett stort leende på läpparna en timme senare. Och mer än så behöver man faktiskt inte begära en vanlig sketen tisdag.

Apråpå Pustervik/Liseberg igen. Till Pusterviks försvar måste man ju säga att de har bättre öl, vilket jag och Sandra erfor senare.

Tags: Timo Räisänen, Liseberg

Det perfekta sommarlovet?

Och låten (Franz Ferdinand) är inte fy skam den heller.

Ösregn och jordgubbar

Midsommarafton firades uppe på Orust och blev precis så blöt och blåsig som den enligt tradition brukar vara. Vi åt midsommarbakelser (rulltårta med grädde och jordgubbar på) gick på promenad och spelade spel för att få tiden att gå. På CD-spelaren spelades Taube, Peps Persson och sedan Håkan Hellström och Maia Hirasawa. Det roliga är att både mormor och jag är väldigt förtjusta i Maia. Bara för att en person är 18 och den andra 77 behöver det alltså inte att de inte kan uppskatta samma slags musik.

Förövrigt önskar jag att jag hade en kamera med bättre upplösning. Och bättre skärpa. Och bättre exponering. Kort sagt en bättre kamera. Tills dess får jag nöja mig med att leka med färgreglagen en smula. Vad tycks?

Det är lustigt hur samma musik kan påverka människor så totalt olika och tvärtom.

Vi satt och snackade musik på lunchen idag. Uka skulle försöka gissa min musiksmak, men det gick inget vidare. Han gissade på allt mellan rap till dansband men lyckades ändå inte pricka in gammal hederlig indiepop och rock.
Efter det fortsatte en ganska intressant diskussion mellan Uka och Micke. Uka gillar RnB och Soul, typ Craig Davids och Whitney Houston. Micke är å andra sidan en metal kille som diggar Dark Tranquility och band i den stilen. Uka kunde inte fatta vad Micke hörde i det.
- Jag hör ingenting! Det är ju bara oväsen, det berör mig inte.
Micke hävdade naturligtvis motsatsen.
- Metal är nog den enda musiken som berör mig på det sättet.
Men han höll också med om att dödsmetal, tillskillnad från RnB, inte är så lätt att tycka om direkt.
- När du hör en låt för första gången tycker du inte om den. Du får lyssna in den ett tag innan du börjar höra nyanserna och du verkligen börjar uppskatta den.

En av dem gillade alltså skönsång och skön, avslappnad musik som man genast gillar. Den andre gillade hård tung musik som det dröjer innan man kan tycka om. Ändå får de samma känsla. Undrar om en psykolog hade kunnat säga nåt om deras personligheter efter det?

På mitt nya jobb som telefonförsäljare stöter man på de mest egensinniga människorna.

Ja, jag lyckades tillslut få tag på ett sommarjobb och nu sitter jag alltså och kränger mobila bredband till allt från pensionärer i Kalix till småbarnsmammor i Hunnebostrand och studenter i Ystad. Pensionärerna, speciellt tanterna, brukar vara ganska glada när man ringer och pratar med dem. Även om de knappt vet hur en dator funkar verkar de tycka det är trevligt med lite avbrott från knypplingen eller bakningen eller vad det nu är de råkar hålla på med för tillfället. Deras män brukar vara lite mer snarstuckna, detsamma gäller studenterna. Än så länge har det dock bara varit några enstaka fall då jag fått luren slängd i örat, de flesta tackar bara artigt nej.
Fast det finns naturligtvis undantag.

Första dagen fick jag sitta med och en några av killarna och medlyssna för att lära mig hur jag själv skulle göra för att sälja. Andra killen jag satt med satt och sålde mobilabonemang och efter ett par samtal kommer vi fram till en man som vi för enkelhetens skull kan kalla Kapten Stofil. Kapten Stofil hälsade vresigt. Man behövde inte vara Einstein för att räkna ut att Kapten Stofil inte var ett dugg förtjust i oss stackars telefonförsäljare, en egenskap han delar med en stor mängd av den svenska befolkningen. Jag får erkänna att jag själv också hörde också till den gruppen innan jag började jobba som det.

Killen jag lyssnade med gjorde sitt bästa. Han berättade för Kapten Stofil om det jättenya, revolutionerande, superbilliga och på alla sätt fantastiska mobilabbonemanget som Kapten Stofil skulle få. Han höll en lång utläggning om varför Kaptenen just skulle välja oss och inga andra och avslutade med att erbjuda honom en gratis mobil.
- Låter det inte bra? frågade han hoppfullt.
- Nej, sa Kapten Stofil, du ska minsann få veta vad jag tycker. Jag avskyr all den här nya tekniken! Jag önskar att vi kunde dra tillbaka klockan minst femtio år i tiden så att vi slapp alla förbannade mobiler och internet!
Jag höll på att sätta mitt kaffe i halsen och fick bita tag i koppen för att inte börja vrålskratta. Killen jag sålde med såg ut ungefär som jag men lyckades hålla masken.
- Verkligen? Men var det inte världskrig ungefär vid den tiden? frågade han oskyldigt.
Då slängde Kapten Stofil på luren.

Till Kapten Stofil och er andra tillägnar jag den här underbara sången. Den måste väl vara tillräckligt gammalmodigt för att få honom på bra humör igen? Jag kan förresten inte tänka mig någon som skulle kunna bli på dåligt humör härlige Louis Armstrong.

NYTT ALBUM I SEPTEMBER!

Namnet är än så länge inte säkert men låten ovan, I Wonder Who Is Like This One, kommer att vara med. Det här är ett av de skivsläpp jag sett fram emot mest i år, jag har en känsla att det kommer att låta minst lika bra - om inte bättre! - än debutalbumet 2005. Dessutom ska en tidigare singel som gavs ut i Storbrittannien, I Was Definitily Made For These Times, vara med i Volvos senaste reklam för miljöbilar. Mycket Annika Norlin snart med andra ord. Och vem kan tacka nej till det?

Min mobil censurerar mina SMS.

Och nu snackar vi inte svordomar, utan helt vanliga ord.
Jag vill skriva Tjena. Mobben skriver Ulf.
Jag tror den gör det för att jävlas.

Kan man avgöra vad en människa lyssnar på bara genom att betrakta hennes utseende?



I vissa fall är det lätt. Långt hår, nitar och och en tröja med en figur som ser ut som en blandning mellan Gollum och Keith Richards gör att man lätt kan dra slutsatsen att det är ett Iron Maiden- fan man har att göra med (ja, jag vet att monstret heter Eddie) Maffiga sneakers, baggy-jeans och träningsoverallsjacka från Adidas berättar att personen gillar hip hop och R'nB. Snedlugg och svarta glasögonbågar skvallrar istället om indie av alla slag medan dreadlocks och batikfärger inte kan vara något annat än reagge.

Jag kan roa mig med det på stan ibland. Betrakta människor och utifrån kläder, skor och frisyrer försöka gissa mig till vad de lyssnar på. Det blir lite utav en sport att lägga märke så substila detaljer som möjligt. Som skosnören. Nej, jag skojar inte. En tonårstjej i converse där skosnörena är virade runt fotleden brukar tycka om Håkan och Timo Räsiänen. Är  de ordinarie skosnörena utbytta mot svartrutiga eller rosa är det  emo som gäller. Är skorna vanligt knutna är det en tjej som lyssnar på vanlig radio-pop, möjligen lutar det en smula åt rock hållet, kanske Maroon 5. Ja, såvida hon inte dessutom har Diesel-jeans, Odd Molly-top och stora solglasögon. Då skulle jag tippa på house istället.

Så ja, i många fall kan man direkt säga något om musiksmak efter utseende. Däremot defenitivt inte alltid.
När jag började i ettan på gymnasiet hamnade jag i samma klass som en kille som vi kan kalla Tomas (ett flertal av er som läser bloggen vet mycket väl vem "Tomas" egentligen är, men ändå...det känns inte rätt att hänga ut folk) Hur som helst. Tomas var en kille med nästan uteslutande märkeskläder: tenniströjor, skjortor och snygga jeans, och dessutom stora solglasögon. Nästan genast avfärdade jag Tomas som "brat". En såndär självupptagen typ som gillar skit-techno, tänkte mitt 16-åriga jag, och brydde mig inte om att försöka ta reda på om det verkligen stämde.

På en rast någon månad efter att vi börjat satt jag och Viktor (som jag däremot hänger ut med största glädje) och pratade musik. Då Tomas kom in genom dörren hade vi börjat prata Håkan Hellström, och tja, man kan väl säga att vi inte riktigt kom överens. Viktor hävdade att Håkan inte kunde ta en ren ton. Jag hävade att det kunde han visst det.
- Vem pratar ni om? undrade Tomas.
- Håkan Hellström, svarade jag och la till, jag tycker han är jättebra.
Tomas sken upp.
- Ja! Det är han verkligen.
Jag tror både Viktor och jag såg ut som levande frågetecken.
 - Skojar du? frågade Viktor, som jag tror trodde att han skulle fått med Tomas på sin sida i diskussionen
- Nej, han är ju kanon. Skriver jättefina låtar. Jag älskar Nu Kan Du Få Mig Så Lätt.
Och som för att bevisa att han faktiskt var allvarlig började han dessutom sjunga låten.

Musiksmak och utseende måste med andra ord absolut inte höra ihop. Det kan faktiskt vara värt att lägga på minnet.

Mitt sista äkta sommarlov har börjat.



Nästan hela gänget fångade på bild (minus Barris, Deala, Gustav och mig själv) Kommer sakna er allihopa jätte mycket nästa år då det är vår tur att få vita mössor och åka flak. Men tills dess ska vi se till att ha riktigt roligt, eller hur?