Det här är ingen blogg.

Pappa och jag i bilen:

"När ska man blinka?"
"När man svänger, när man ska av en avfart...jag minns inte riktigt."
"Det var två av fyra. Du ska blinka när du byter fil och startar från väggren också."
"Okej."
Paus
"När ska man tuta då?"
"När andra bilar är i vägen...?"
"Just det! När det är dumjävlar ivägen! Idag ska vi ha tutlektion, haha!"

Mitt armbandsur har slutligen dragit sin sista suck och gått vidare till klockornas himmelrike. Den var ett nödköp för 70 spänn då någon idiot snodde min gamla klocka efter en träning, men den höll sig riktigt bra fram till slutet då armbandet gick sönder, bakstycket trillade av och den började dra sig.
Nu har jag ingen annan klocka än mobilen. Den fungerar väl hyfsat, men det är ändå lite bökigt att behöva leta igenom hela väskan då man vill veta vad klockan är (jo, jag har ett mobilfack, men mobilen lyckas alltid trilla ur och hamna längst ner under alla böckerna)
Det blir en hel del letande under en dag, trots att vi har klockor i de flesta rum på skolan. Det är nästan skrämmande hur styrda vi är av tiden. Tid är ju trots allt bara en mänsklig illusion Sekunder, minuter, timmar och dagar. Veckor, månader och år. De är alla en överkommelse vi har för att sortera upp våra liv lättare. Det som vi kallar tid är bara ohejdbara förändringar: årstider som växlar, blommor som vissnar, hår som grånar. Allt medan klockans sekundvisare tickar vidare och ger oss en känsla av kontroll.
En sekund är förresten "varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium-133". Detta bestämdes enligt "det 13:e CGPM-mötet 1967". Förutom att undra vad CGPM står för och vad de gjorde de tidigare tolv mötena, kan man väl inte låta bli att tycka att de krånglade till det där med sekunden väl mycket? De kunde väl ha tagit något mer vardagligt? Jag menar, vill man ställa sin klocka och veta att den inte drar sig så vill man ju ha något enkelt att kunna kontrollera den med. Exempel:
"Älskling, kan du ställa timern på videon?" "Javisst, jag ska bara leta upp närmaste cesium 133-atom och mäta varaktigheten av de 9 miljarder strålningsperioderna. Nämen titta där var ju en! Då var det bara att börja räkna. Ett, två, tre..."



Varför kunde de inte mätt tiden det tar för en människa att blinka eller nysa (ganska exakt en sekund vardera) Eller varför inte den tid det tar att rusa 500 meter till bussen på morgonen ( 11 sekunder, mindre om det är frost för då kan man glida ner för backen i början) eller att ta sig från Spanskalektionen tillbaka till klassrummet ( en halv minut, oavsett om man tar genvägen genom bildsalen eller den genom Samhälls-ettornas klassrum) Visst hade det varit svårt att få ett riktigt exakt resultat (de noviser som ännu inte lärt sig genvägarna måste till exempel gå upp och ner för trapporna, vilket tar minst en minut längre)
Dock är jag är säker på att den där cesium-metoden redan nu är ganska opålitlig. Ta bara och jämför en timme på café och en timmes kemilektion. Medan timmen på caféet är över knappt innan man hunnit dricka upp sin cappuccino, pågår kemilektions-timmen en halv evighet. Ändå påstår klockan att det har gått lika lång tid. Omöjligt!
Och då har jag inte nämnt "Västtrafik-tiden" ännu, där klockan oftast står helt stilla, eller då och då faktiskt går baklänges.
Nåja, allvarligt talat antar jag att tiden funkar ganska bra som den gör idag. Cesium-133 och dess strålningsperioder lyckas på något sätt våra liv att gå ihop lite lättare.
Fast erkänn att det skulle varit ganska kul om det var nysningar och språngmarscher till bussen som gjorde det istället!

Vinterns första snö föll idag då jag åkte till skolan, stora blöta flingor som singlade ner från himlen och tyst landade på marken för att nästan omedelbart smälta bort. Trots att det snöade under hela fysikprovet på morgonen var det bara pyttelite vitt kvar då jag gick ut på lunchrasten.
Apråpå fysiken så har vi hur mycket som helst i skolan nu. Kemi, biologi, engelska, spanska, historia....en aldrig sinande ström av arbeten, inlämningar, läxor och prov. Därför har jag inte hunnit skriva så mycket på sistone.
Passar dock på att lägga upp en dikt jag skrev på Litterär Gestaltning. Temat var "Vardag".

Morgon

6.30, klockan piper, dags att vakna, jag är sen
6:40, mörkt i rummet, letar tröja som är ren
6:50, borstar håret, tappar borsten på min tå
Jag får inte missa bussen utan måste snabba på!
7:10 Ner i köket, dricker te och spiller fil
7:15 Borstar tänder, letar rätt på min mobil
7:20 Hör jag mamma ropa "Vänta nu ett tag
Vad gör du uppe redan, du har ju sovmorgon idag!"

Spökvandring, reggaemusik och väldigt mycket scones och kladdkaka.
Här är en resumé över mina dagar nere i södern:



Onsdag
Kommer ner till Malmö vid tretiden och tar därefter Pågatåget till Simrishamn. Står och väntar någon timme på att Sofias och Kornelias buss ska komma (kallt!). Hinner under tiden titta in i Simrishamn bibliotek (varmt och skönt).
Sofia och Kornelia dyker upp, Sofia och jag går och hyr film och Kornelia går i förväg till Sofias hus och lagar mat. Eftersom det är Halloween så är det en skräckis. Jag brukar roa mig själv och andra med att sitta och lista ut intrigen i förväg och kommentera alla ologiska händelser i skräckisar, och det gör jag nu också. Vilket inte hindrar mig från att bli löjligt rädd för Mary Shaw och hennes mordiska små dockor. Sitter nästan i knät på Sofia på slutet. Rys!

Torsdag
Dagens frukost: Scones, med dubbla mängden margarin i, ("Är du säker på att vi inte ska kolla receptet Hanna?" "Jadå, jag kan det utantill!") med marmelad och te.
Efter det väljer vi snabbt kläder (det tog nästan bara en timme) och gör oss iordning, men lyckas ändå missa första tåget till Malmö. Passar på att fika på Bonadea i Simrishamn, ett ställe som visar sig ha världens godaste hallonpaj.
Därefter bär det av till Malmö där vi köper viktiga saker, som smink, godis och kardemummakärnor.
Vi träffar med ett par av Sofias polare och tar oss därefter till Lund. Där strålar vi samman med resten av kompisgänget och åker till Mejeriet där Kapten Röd och Svenska Akademin spelar.
Tiden går fort när man har roligt och då vi ett par timmar senare, varma och glada, ska åka tillbaka till Simrishamn, upptäcker vi att sista tåget gått och att nästa inte kommer förrän kvart i sex följande morgon.
Helvete.
Det är iskallt på perrongen och till och med 7-Eleven har stängt. Valet står mellan att sova på en av bänkarna eller nöd-ringa till Sofias mamma. Vi väljer det sista, och som en räddande ängel kommer hon och plockar upp oss (Sofia, Sebbe och jag) och kör oss till Onslunda. Vid tre-halv fyra stupar vi tillsist i säng.



Fredag
Dagens frukost: Scones (den här gången med rätt mängd margarin)
Sebbe har hållt Sofia och mig vakna med sina snarkningar, så vi har inte fått allt för många timmars sömn. Det känns lite som om hela hjärnan är inlindad i bomull.
Vid frukosten håller jag nästan på att sätta mig på Hans, Sofias katt, som ligger och sover på en köksstol. Eftersom jag är väldigt förtjust i Hans passar jag på att ta kort på honom, och mata honom med lite scones.
Vi får sedan skjuts tillbaka till Simrishamn och släpper av Sebbe på vägen. Då vi är framme går vi ner till stranden och har en liten picknick. Det börjar skymma, havet är lugnt och man kan se ända till horisonten - fantastiskt vackert!
När vi kommer tillbaka till huset käkar vi middag, dricker cider, diskuterar allt möjligt ("Kryddnamn är väldigt fina på engelska. Undrar vad nejlika och kardemumma heter." "Det måste vi ta reda på! Vi ringer nån!") och bakar kladdkaka. Mysighet på hög nivå.



Lördag
Dagens frukost: Yoghurt, macka och kladdkaka med glass.
Vi tar tåget till Tomelilla och får där skjuts till Onslunda av Sofias mamma. Vi stannar där en stund, och åker sedan bort till Glimmingehus tillsammans med Kajsa (Sofias kompis) Joanna (Sofias "tysk" - hon är utbytestudent) och Carina (Sofias mamma) där vi går på sägenvandring. Det är väldigt mysigt med guider som berättar gamla spökhistorier i skenet av lyktor och levande ljus ute och inne i borgen. Tyvärr blåser det halv storm, och eftersom borgen saknar element blir det riktigt kallt efter en stund.
Då vandringen är slut far vi tillbaka till Onslunda igen. Kvällen till ära är det nåt slags ljustema i Österlen, vilket innebär att det är marshaller längs alla vägar, och att de serverar korv med bröd på torget ("Va? Ska ni ha bröd utan korv flickor?" "Ja, vi är vegetarianer")
Resten av kvällen spelar vi en rafflande omgång "Med andra ord", äter mer kladdkaka, och kollar på film.
Sofia och jag passar också på att hitta på en massa bra julklappsrim. Klockan är över tre då vi skrivit ner det sista ("Slår du denna i din panna, blir du som Sofia och Hanna" - En stekpanna) och går och lägger oss.



Söndag
Dagens frukost: Rostat bröd.
Dags att ge sig tillbaka norrut igen. Får skjuts tillbaka till Simrishamn, packar väskorna, tar farväl av Sofia och hoppar på tåget. Det känns lite sorgligt, men vi lovar att ses snart igen.
Solen skiner på kullarna och fälten där tåget tuffar fram.
Man måste bara älska Skåne.