Det här är ingen blogg.

Jag har inte skrivit på ett tag nu. För att kompensera alla trogna läsare (cirka tre personer?) kommer nu två i rad. Här är det andra.



Det fanns ingen ström i skolans kök idag och därför serverades bara mackor. Mackor blir man inte mätt på, så Barris och jag smet ifrån svenska-arbetet, stack till Rosa Pantern och köpte baguette och cappuccino.

Av någon anledning kom vi in på golf. Barris försökte förklara reglerna för mig.
Herrejävlar säger jag bara.
Jag trodde att det bara var att få i bollen i hålet! Att den som får i bollen på minst slag vinner, precis som i minigolf. Lätt som en plätt. Trodde jag alltså. Det visade sig att det var betydligt mer än så.

Det var speciella klubbor för olika vindriktningar och gräshöjder.
Det var underliga banrankningssystem som berodde på medeltag slag och en rad andra saker.
Det var handikapp som gick upp med si och så, och ner med si och så annat, samtidigt som det verkade vara lite upp till en själv att bestämma.
Det var par, arton hål och röda kort.
Samt en totalt förvirrad Hanna.

Seriöst, golf får kvark-fysik att verka enkel. Tacka vet jag handboll. Flest mål vinner. Punkt slut.

Jag har inte skrivit på ett tag nu. För att kompensera alla trogna läsare (cirka tre personer?) kommer nu två i rad. Här är det första.



Regn, regn, regn.
Gråmulen himmel.
Mera regn.
Storm och isande vindbyar.
Ännu mera regn.

Januari och februari är verkligen de månader jag avskyr mest på året. Efter jul och nyår har jag tröttnat på vinter och längtar efter att få plocka fram vårkläderna ur garderoben. Istället måste jag genomlida ytterligare två månader av gråhet.

Ja, det känns som om hela Göteborg är täckt av ett grått filter. Det finns varken orange-röda höstlöv eller gröna vårknoppar som sätter färg på träden. Det finns inte ens någon vit snö som lyser upp.
Istället är allt grått och mörkt:  himlen, asfalten, husfasaderna och folks kläder.

Inte blir man gladare av att läsa nyheterna. När till och med Hollywood stjärnorna knarkar sönder hjärnorna för att stå ut eller rent ut av väljer att kasta in handuken för gott, hur ska då vi vanliga dödliga stå ut?

Själv försöker jag hålla modet uppe genom en välbeprövad metod: cafémys. Någon som vill ta en fika eller två med mig till helgen?

Imorgon har jag slutprov i Fysik A. Har pluggat i nästan två veckor så jag hoppas det ska gå bra. För säkerhets skull lägger jag också upp en bild på Einstein här. Det borde väl ge mig tur, eller vad tror ni?

Jag har alltid trott att det bara är jag som är paranoid och fördomsfull.
För egentligen så tycker jag ju att alla har rätt att klä sig och vara som de vill, och blev snarare förvånad än irriterad då jag för första gången såg klungorna av svartklädda fjortisar vid ingången till gångtunneln mellan Nordstan och Centralen. Undrade hur man kunde välja ett smutsigt pissluktande golv framför ett café eller för all del en parkbänk.

Snart var det dock inte bara utanför gångtunneln man hittade dem.
Subkulturen som först dök upp i amerikanska skämt-filmer på Youtube tycktes ha invaderat hela staden och utrotat de göteborgska panda-poparna som jag alltid tyckt varit ganska gulliga.
Tidningarna skrev om fjortisar med rosa-svart hår som skar sig i handlederna för att det var en trend.
Försäljningen av palestinasjalar sköt i höjden men inte på grund av några ökande vänstersympatier.

 

Till de som känner sig träffade: missförstå mig inte. Jag hyser all sympati med er som känner er så deprimerade att
ni skadar er själva för att stå ut. Det finns inget löjligt eller tillgjort med det.
Jag har heller inget emot palestinasjalar. Själv har jag en röd som jag använde nästan hela förra vintern.
Det som irriterar mig är när själdestruktivitet och traditionella arabiska sjalar plötsligt blir en trend, något man ska ha för att det passar ens image.
Till de emos som läser detta:

- Att skära sig i handlederna är ingen jävla modefluga. Det är något man gör när man mår så dåligt att man inte orkar med sig själv längre. Det är inget man gör  för att ens morsa inte lät en pierca näsan eller för att det var fiskgratäng i bamba.

- "Palestinasjalar" är inget nytt mode och de olika färgerna är inte symboler för olika politiska värderingar (anarkism, socialism, veganism etc.) Det är ett traditionellt plagg från arabvärlden och de olika färgerna beror på vilken del av den som man kommer ifrån (den röda är t.ex från Saudiarabien)

Allt det här plus det faktum att de dyrkar band som My Chemical Romance och Tokyo Hotel gör att jag - trots att jag försöker låt bli - tycker att emos är förbannat irriterande (Observera: alltså inte alternativa i allmänhet. Några av de finaste människor jag känner klär sig alternativt och lyssnar på alternativ musik)

Det verkar dock inte bara vara Göteborg de försöker ta över. Nejdå, snart har de invaderat hela landet med sin stil.
Fram tills nu har jag försökt intala mig att jag har fel, men de senaste tecknen gör att jag inte längre kan blunda för sanningen.
Spana in årets majblomma:

Senare ikväll ska jag förflytta mig bort till soffan framför TV:n och kolla in P3 Guld, förmodligen årets bästa gala. Detta av fyra anledningar:

1. Säkert! och Timo spelar.
2. "Anders & Måns"- Anders är programledare.
3. Den hålls i Göteborg
4. Det finns i princip ingen konkurens, möjligen med undantag av Grammisgalan.

Jag ser sällan på TV över huvud taget och om jag väljer att se något så är det inte i första hand något direktsänd jippo som vars högsta syfte verkar vara något slags årsträff för inbördes beundran. Eller är det bara jag som  tycker det är urtråkigt att kolla på halvkända människor som - uppklädda till tänderna - står och snyftar fram halvtimmeslånga tacktal?
Hur som helst: P3 Guld kan dock vara värd att se, om inte annat för framförandena på scen. När det gäller priserna så hoppas jag att de kommer delas ut på följande sätt.

• Årets nykomling: Maia Hirasawa (vilken röst!)
• Årets kvinnliga artist: Säkert!
• Årets manliga artist: Salem Al Fakir. (För att han a) är den av de nominerade jag hört mest av och b) har samma frisyr som min mamma)
• Årets grupp: Sahara Hotnights
• Årets låt: Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt
• Guldmicken (bästa live): Timo Räisänen (hade lika gärna kunnat sätta Säkert!, men stackars Timo förtjänar åtminstone ett pris)

Resten av nomineringarna har jag hört aldeles för lite av för att kunna uttala mig om, men på metalnomineringen kan jag väl säga Dark Tranquility bara för att göra Barris glad. 20:00 gäller det!

Påväg hem från träningen stannade bussen för att byta chaufför.



(Följande dialog ska läsas på bred göteborgska)

Gamla chauffören: Du är på plats! Det är bra, du är alltid i tid.
Nya chauffören: Du också. Det är bara vi två som alltid är det.
Gamla chauffören: Ja, man kan undra hur de skulle klara sig utan oss.
Nya chauffören: Allt skulle krascha förmodligen.
Gamla chauffören: Ja...de ringde ju mig från Amerika igår.
Nya chauffören: Va?
Gamla chauffören: Jo, de undrade om jag kunde hoppa in som president ett tag. Fast jag tackade nej. De skulle ju inte klarat sig här utan mig, som sagt.

Det är krisläge här hemma, och eftersom jag inte kan låsa in mig på mitt rum i karantän tills faran är avblåst så ser min vardag ut såhär:

• Jag undviker badrummet på ovanvåningen, och håller mig till det lilla på nedervåningen.
• Ingen får helst röra maten jag äter, utom jag. Mat som värmts i ugn och kokats räknar jag som relativt säker (virus och bakterier överlever inte i höga tempraturer såvitt jag vet)
• Enligt skrock så blir man immun om man sväljer tio hela vitpepparkorn. Mitt naturvetar-jag avfärdade det först som rent skrock men det paranoida jaget tog över.
• Så ofta jag kan tvättar jag händerna med skållhett vatten, tvål, desinfektions-sprit, mer tvål och sandpapper. (Riktigt så långt har det inte gått. Än.)
• Håller mig hemifrån.
• Och måste jag trots allt vara hemma så är jag inne i karantän-zonen (mitt rum)
• Undviker lillyster, platser lillasyster varit på och saker lillasyster vidrört.

Nej, det är inte SARS, fågelinfluensa eller pest hon har. Det är vinterkräksjuka.

Jaha, imorgon ska man upp tidigt och åka till skolan igen. Vart tog jullovet vägen?

 

Det var champagne, skratt och storstilade planer.
Någon skulle plugga mer, någon annan sluta vara så feg. En kille skulle till och med flytta utomlands.
Jag funderade lite, innan jag bestämde mig. Jag ville inte hålla något plugglöfte, inget sluta-röka-löfte (av förklarliga skäl) eller ens ett träningslöfte.
"Jag ska ha kul!" sa jag "2008 ska bli ett riktigt roligt år!"
Folk kramades, skålade och sedan fick vi bråttom ut för att kolla på fyverkerier.



Nu veckan efter, när jag sitter här hemma och är dunderförkyld känns det plötsligt inte lika lätt att lova att ha kul. Omgivningen gör en inte alltid så pigg på skratt. Skolan, vädret, Västraffik eller förkylningar får en ju inte precis att göra glädjeskutt.
Fast på nåt sätt så känner jag mig ändå ganska förhoppningsfull. Förhoppningsfull och beslutsam.
För man kan inte sitta och vänta på att något ska hända och man kan inte vara missnöjd över saker om man inte gör något åt dem.
Den enda person som kan göra något åt sin situation är ju trots allt en själv. Vill jag ha kul så är det upp till mig att se till att det blir kul!

Jag är inte dum. Jag tror inte att jag kommer att befinna mig i ett konstant glädjerus hela året.
Däremot tror jag att om jag vill, och har rätt inställning till saker, så kommer jag att till nästa nyårsafton bara att ha ett enda löfte, nämligen att  nästa år ska bli minst lika underbart som 2008.