Sahara Hotnights och reseprogramm
Som När och Fjärran versus en Barcelona-resa. Är ni med?
Jag tycker att Sahara Hotnights skivor har stora likheter med reseprogram.
Reseprogram är trevliga att se på när man inte har något bättre för sig men hur roligt det än är att se ett reportage från New York eller Maldiverna kan det inte jämföras med att få åka dit själv, käka bagles på Manhattan eller sola på en strand. Reportaget kan bara ge en ledtråd om hur trevligt det hela skulle kunna vara.
Samma sak gäller för Sahara Hotnights och senaste coveralbumet Sparks. Albumet är helt okej att lyssna på. Inte dåligt men inte heller så bra att man vill spela det på repeat om och om igen utan att man tröttnar.
Live däremot.
Jag har sett Sahara Hotnights live ett flertal gånger och slagits av hur låtarna helt plötsligt når helt andra nivåer. Bandet är extremt tight, Maria Andersson sjunger ofta andra melodivariationer av låtarna och helt plötsligt står man och gungar och sjunger med, klappar takten och kanske rent ut av studsar upp och ner (som i Hot Night Crash). Senast jag såg dem "live" var på Popcirkus här i veckan och det var precis samma sak: Mess Around, In Private och Japanese Boy växte och blev plötsligt väldigt mycket bättre och roligare att lyssna på. Mess Around var i mitt tycke smått magisk att lyssna på.
Jag har inte bestämt mig om jag ska införskaffa Sparks (än så länge lyssna jag via Spotify) Att köpa en biljett till deras spelning på Storan känns däremot väldigt frestande.
Tags: Sahara Hotnights, Sparks, Maria Andersson, Hot Night Crash, Mess Around, In Private, Japanese Boy
Jag tycker att Sahara Hotnights skivor har stora likheter med reseprogram.
Reseprogram är trevliga att se på när man inte har något bättre för sig men hur roligt det än är att se ett reportage från New York eller Maldiverna kan det inte jämföras med att få åka dit själv, käka bagles på Manhattan eller sola på en strand. Reportaget kan bara ge en ledtråd om hur trevligt det hela skulle kunna vara.
Samma sak gäller för Sahara Hotnights och senaste coveralbumet Sparks. Albumet är helt okej att lyssna på. Inte dåligt men inte heller så bra att man vill spela det på repeat om och om igen utan att man tröttnar.
Live däremot.
Jag har sett Sahara Hotnights live ett flertal gånger och slagits av hur låtarna helt plötsligt når helt andra nivåer. Bandet är extremt tight, Maria Andersson sjunger ofta andra melodivariationer av låtarna och helt plötsligt står man och gungar och sjunger med, klappar takten och kanske rent ut av studsar upp och ner (som i Hot Night Crash). Senast jag såg dem "live" var på Popcirkus här i veckan och det var precis samma sak: Mess Around, In Private och Japanese Boy växte och blev plötsligt väldigt mycket bättre och roligare att lyssna på. Mess Around var i mitt tycke smått magisk att lyssna på.
Jag har inte bestämt mig om jag ska införskaffa Sparks (än så länge lyssna jag via Spotify) Att köpa en biljett till deras spelning på Storan känns däremot väldigt frestande.
Tags: Sahara Hotnights, Sparks, Maria Andersson, Hot Night Crash, Mess Around, In Private, Japanese Boy
White Lies och åttiotalsromantik
Om Depeche Mode för 2000-talet
"Årets första hype" påstår GP och delar ut en fyra i betyg. Och det här är ju precis den typen av musik som musikjournalister gillar: pampigt, elektroniskt och ganska svart. Det behöver nödvändigtvis inte vara något fel på det, men jag tycker ändå det är märkligt hur skribenter går igång på allt som över huvudtaget kan kopplas till ett svunnet åttiotal och Depeche Mode. The Killers, Glasvegas och Kent är alla band som kramats sönder av pressen och som, i mitt tycke, kör på exakt ovanstående samma koncept, om än med viss variation (Killers är ju betydligt muntrare på senaste plattan än de var på debuten)
Detta sagt. Vad kan man då säga om Vita Lögner, alltså White Lies? Förrutom att även dessa britter kör det syntiga deprimerade-konceptet fullt ut? Enligt mig finns det egentligen inte mycket mer att tillägga. För även om White Lies gör det förbannat snyggt är det inget nytt under solen de har att komma med. Ekande syntar. Åttiotals-trummor. En sångare som stundtals låter så lik Dave Gahan att det nästan är kusligt. Titelspåret To Loose My Life är - det måste erkännas - mäktigt och dansant och kommer säkert att bli lika polulär som Glasvegas Geraldine, också det en bra låt.
Men.
Vi har hört det förrut.
Önskar du dig tillbaka till synthrock à la 1981 kommer du förmodligen avguda White Lies och debutplattan To Loose My Life. Själv skulle jag önska att musikvärlden kunde vidga vyerna lite. Hur bra White Lies och deras likar än är kommer de ändå aldrig att kunna nå upp till Depeche Modes, Ultravox eller Joy Divisions standard. Så låt oss hålla oss till orginalen och sluta drömma. Det är trots allt 2009 nu.
Tags: White Lies, To Loose My Life, Deepche Mode, Dave Gahan, Ultravox, Joy Divison
"Årets första hype" påstår GP och delar ut en fyra i betyg. Och det här är ju precis den typen av musik som musikjournalister gillar: pampigt, elektroniskt och ganska svart. Det behöver nödvändigtvis inte vara något fel på det, men jag tycker ändå det är märkligt hur skribenter går igång på allt som över huvudtaget kan kopplas till ett svunnet åttiotal och Depeche Mode. The Killers, Glasvegas och Kent är alla band som kramats sönder av pressen och som, i mitt tycke, kör på exakt ovanstående samma koncept, om än med viss variation (Killers är ju betydligt muntrare på senaste plattan än de var på debuten)
Detta sagt. Vad kan man då säga om Vita Lögner, alltså White Lies? Förrutom att även dessa britter kör det syntiga deprimerade-konceptet fullt ut? Enligt mig finns det egentligen inte mycket mer att tillägga. För även om White Lies gör det förbannat snyggt är det inget nytt under solen de har att komma med. Ekande syntar. Åttiotals-trummor. En sångare som stundtals låter så lik Dave Gahan att det nästan är kusligt. Titelspåret To Loose My Life är - det måste erkännas - mäktigt och dansant och kommer säkert att bli lika polulär som Glasvegas Geraldine, också det en bra låt.
Men.
Vi har hört det förrut.
Önskar du dig tillbaka till synthrock à la 1981 kommer du förmodligen avguda White Lies och debutplattan To Loose My Life. Själv skulle jag önska att musikvärlden kunde vidga vyerna lite. Hur bra White Lies och deras likar än är kommer de ändå aldrig att kunna nå upp till Depeche Modes, Ultravox eller Joy Divisions standard. Så låt oss hålla oss till orginalen och sluta drömma. Det är trots allt 2009 nu.
Tags: White Lies, To Loose My Life, Deepche Mode, Dave Gahan, Ultravox, Joy Divison
Bloggpaus
En förklaring.
Det var ett par veckor sedan jag skrev här senast. Det finns flera förklaringar till det men den enklaste är helt enkelt att jag haft sjukt mycket annat att göra. Det har helt enkelt inte funnits tid att plita ner något bloggaktigt.
Jag hoppas det ska bli bättring på den punkten i framtiden. Om inte annat för att jag tycker det är himla kul att skriva om musik!
Tags: Bloggpaus
Det var ett par veckor sedan jag skrev här senast. Det finns flera förklaringar till det men den enklaste är helt enkelt att jag haft sjukt mycket annat att göra. Det har helt enkelt inte funnits tid att plita ner något bloggaktigt.
Jag hoppas det ska bli bättring på den punkten i framtiden. Om inte annat för att jag tycker det är himla kul att skriva om musik!
Tags: Bloggpaus
The Raveonettes
Danmarks enda indierockband!
Eller nja, men det är det enda band från vårt rödvita grannland som jag hört talas om. Och är det här det bästa danskarna kan prestera blir jag lite orolig. The Raveonettes är inte dåliga, inte alls, men inte direkt outstanding heller. Kan rada upp typ tio svenska band som är bättre. Fast kanske är det bara jag som är patriotisk?
Senaste plattan släpptes förra året och heter Lust men min personliga favoritlåt kommer från den tidigare plattan Pretty In Black och heter Love In A Trashcan.
Tags: The Raveonettes, Lust, Pretty In Black, Love In A Trashcan
Eller nja, men det är det enda band från vårt rödvita grannland som jag hört talas om. Och är det här det bästa danskarna kan prestera blir jag lite orolig. The Raveonettes är inte dåliga, inte alls, men inte direkt outstanding heller. Kan rada upp typ tio svenska band som är bättre. Fast kanske är det bara jag som är patriotisk?
Senaste plattan släpptes förra året och heter Lust men min personliga favoritlåt kommer från den tidigare plattan Pretty In Black och heter Love In A Trashcan.
Tags: The Raveonettes, Lust, Pretty In Black, Love In A Trashcan
Spelningar
Så mycket musik, så lite tid.
Det är ett himla tjafs om att Madonna och de där farbröderna som tog hundra år på sig att spela in ett halvkasstalbum (Chinese Democracy heter det visst) ska komma till Göteborg, men varför? Hela våren är ju fullsmockad av roliga band och artister. Hello Saferide, Maia Hirasawa, Soundtrack Of Our Lives, Sahara Hotnights, A Camp, Markus Krunegård, Timo Räisänen och Marit Bergman bara för att nämna de svenska namnen i sammanhanget. Problemet är väl snarast hur man ska ha tid (och råd) med allt. Speciellt april ser ut att bli en hektisk månad.
Det är ett himla tjafs om att Madonna och de där farbröderna som tog hundra år på sig att spela in ett halvkasstalbum (Chinese Democracy heter det visst) ska komma till Göteborg, men varför? Hela våren är ju fullsmockad av roliga band och artister. Hello Saferide, Maia Hirasawa, Soundtrack Of Our Lives, Sahara Hotnights, A Camp, Markus Krunegård, Timo Räisänen och Marit Bergman bara för att nämna de svenska namnen i sammanhanget. Problemet är väl snarast hur man ska ha tid (och råd) med allt. Speciellt april ser ut att bli en hektisk månad.
- 14 februari, Soundtrack Of Our Lives, Trädgår'n
- 28 februari, Hello Saferide, Trädgår'n
- 3 mars, Timo Räisänen, Storan
- 2 april, Markus Krunegård, Brew House
- 3 april, A Camp, Konserthuset
- 4 april, Sahara Hotnights, Storan
- 10 april, Marit Bergman, Stenhammarsalen
- 10 och 11 april, Maia Hirasawa, Trädgår'n
