Det här är ingen blogg.

Topplista över Halloween-musik på Musiktoppen



Dagen till ära passade jag på att sätta samman en liten lista över Halloween-låtar på Musiktoppen. Tio låtar blev det allt som allt - men det är kvalitet och inte kvantitet som räknas.
   Då jag själv inte ska på någon Halloween-fest ikväll tyckte jag att Marit Bergmans, lite bortglömda pärla, No Party passade bra (men eftersom den nya trenden på youtube är att hindra stackars bloggare från att klistra in videos i sina inlägg får ni snällt klicka på länken för att höra låten)
   Kom gärna med tipsa på fler bra Halloween-låtar!

Tags: Halloween, Musiktoppen, Marit Bergman, No Party

Fan också.



Ikväll spelar Okkervil River på Pustervik och jag var ganska sugen på att gå dit. Just det: var. När jag häromveckan skulle  boka biljetter var det helt och hållet slutsålt. På blocket kunde man köpa biljetter till ockerpriser på 700 spänn och det kändes inte värt. Därför blir det inget Okkervil River för mig ikväll.
Lärdom: se till att boka biljetter i tid.

Tags: Okkervil River, Pustervik

Ikväll guidar Håkan Hellström oss genom Göteborg.



Ikväll klockan 21:00 föreslår jag att ni slår på ettan och ser premiär-programmet i SVT: s nya dokumentärserie Dom Kallar Oss Artister. I kommande programm kommer vi få se bland andra Marit Bergman, Lykke Li, Maia Hirasawa och Pelle Almgvist berätta om sin vardag, om ögonblick då de bestämde sig för att ägna sig åt musiken och vad de själva tycker om att lyssna på.
   I premiärprogrammet är det ingen mindre än Håkan Hellström som ska ta tittarna med på en personlig guidning genom Göteborg. Får inte missas! Skulle ni göra det iallafall så kan ni ju alltid kolla på programmet efteråt på svt.se

Tags: Dom Kallar Oss Artister, Marit Bergman, Lykke Li, Maia Hirasawa, Pelle Almqvist, Håkan Hellström

Djuret spelar pop och är från Göteborg.

Finns det så mycket mer man behöver veta? Seså, in på Djurets myspace och lyssna. Eller gå till Pustervik på tordsdag och hör bandet spela live istället. Det kommer nog att låta ungefär såhär:


Djuret - Ibland

Tags: Djuret, Ibland, Pustervik

Ibland tycker man att man föddes två decennier för sent.



Jag har snöat in på åttiotalsmusik den här hösten. Jag tror allt började i påskas då jag såg Marie Antoinette och blev förtrollad av såväl filmen som soundtracket med bland andra Bow Wow Wow, Siouxie And The Banshees, Gang Of Four och New Order.  80-talet, som jag tidigare haft en något vag och lite skeptisk bild av (en kombination av Michael Jacksson och bilder på mina föräldrar i i hockeyfrilla respektive pudellockar) fick helt plötsligt en ny betydelse.
   Just nu lyssnar jag, förrutom banden jag nämnde tidigare, dels på en massa The Clash men också på låtar med Adam And The Ants, The Smiths (såklart...) och The Cure.
Tipsa mig gärna om mer!

Tags: 80-tal, Marie Antoinette, Bow Wow Wow, Siouxie And The Banshees, Gang Of Four, New Order, The Clash, Adam And The Ants, The Smiths, The Cure

Det svänger ju!



Linus tyckte jag borde tipsa om Orkidéerna så jag gick in på deras myspace, lyssnade och tänkte "Varför inte?". Det svänger ju för tusan!
   Jag skulle kanske inte riktigt kalla det soul som bandet skriver på sin myspace-sida, det fortfarande låter väldigt mycket vanlig pop, men det finns en klar ambition att sticka ut och det lyckas man hyfsat bra med. Soundet påminner faktiskt en hel del om Modest Mouse, inklusive sångaren Johannes röst som påminner om Isaac Brocks. Dessutom hörs det att delar av bandet också hör hemma i Ram Di Dam som jag skrivit om tidigare.
   Svängig musik en lördagkväll - den kombinationen kan helt enkelt inte bli fel. Hoppas ni får en trevlig kväll, själv ska jag ut i göteborgsnatten med en vän och fira in höstlovet.

Tags: Orkidéerna, Modest Mouse, Ram Di Dam

Nina Person är tillbaka.



The Cardigans-Nina ska släppa ett nytt album med sitt solo-projekt A Camp. Fast nåja, solo är kanske inte helt rätt ord egentligen med tanke på att Niclas Frisk och Ninas make Nathan Larson i allra högsta grad också är inblandade.
    På bandets hemsida (som är värd ett besök bara för den snygga designens skull) skriver bandet att nya albumet Colonia till skillnad från debutplattan "draws from a wider set of colors, drawing on historical imagery.......from the opium den to the Belgian Congo, from the Namibian desert by starlight to Victorian New York by gaslight, and the Bowery of the '70s by neon" Några av de som bidragit med material är före detta Smashing Pumpkins-gitarristen James Iha och Joan As Policewoman.
   Colonia släpps den 28 januari nästa år men redan 17 november släpps första singeln Stronger Than Jesus.

Tags: A Camp, Nina Persson, Niclas Frisk, Nathan Larson, Colonia James Iha, Joan As Policewoman, Stronger Than Jesus

Gammal punk rostar aldrig.



Läser man där här bloggen får man nog lätt intrycket att jag är helt insöad på allt som stavas i-n-d-i-e och inte lyssnar på någon annan typ av musik. Det är inte sant. Åtminstone inte helt sant. The Clash är till exempel ett band jag är väldigt förtjust i.
   Att inte veta vilka The Clash är ser jag egentligen som brist på allmänbildning men med tanke på att dagens skola mest fokuserar på Mozart när det gäller musikhistoria så drar jag det hela lite kort: The Clash bildades 1976 i London och var ett av de första stora brittiska punkbanden. De var ett av de band som satte trenden med politiska texter vilket influerade svenska punkband som exempelvis Ebba Grön. Allt eftersom kom bandes råa punk-sound att utvecklas och man började experimentera med musikstilar som regge, funk och rockabilly.
   Förrutom att skapa egen brilijant musik har The Clash även tjänat som inspiration för ungefär alla britt-rockband och majoriteten av alternativa rockband enda fram tills idag. The Libertines, Kaiser Chiefs, Arctic Monkeys, Franz Ferdinand, Sahara Hotnights, The Hives...inga av dessa band hade låtit som de gör idag om inte The Clash funnits.
   Några av personliga favoritlåtar är I Fought The Law, Spanish Bombs och Train In Vain. Annars är ju London Calling en sån låt man måste för att kunna kalla sig belevad.



The Clash - London Calling

Tags: The Clash, punk, Ebba Grön, The Libertines, Kaiser Chiefs, Arctic Monkeys, Franz Ferdinand, Sahara Hotnights, The Hives, I Fought The Law, Spanish Bombs, Train In Vain, London Calling

Magiska musikögonblick mot miserabla måndagar

Gör mitt bästa för att bekämpa skoltröttheten som slagit till den här terminen och försöker plugga biologi. Har därför inte tid med något längre inlägg idag.
Å andra sidan kan det här klippet tala mycket väl för sig självt.



Jens Lekman - Postcard To Nina

Tags: Jens Lekman, Postcard To Nina

Ny gästbloggs-lista på Musiktoppen - men vart håller alla tjejer hus?

Så vart det helg igen vilket i mitt fall betyder gästbloggande på Musiktoppen. Den här gången har jag gjort en lista över det som i mitt tycke är den bästa göteborgsmusiken just nu.
   Då jag satte ihop listan insåg jag dock en lite märklig sak: i princip alla musiker var män. Jag menar inte att vara en gnäll-feminist på något sätt - bra musik är bra musik oavsett vem som skriver den - men jag undrar ändå vart alla pop-tjejer i Göteborg håller hus. I övriga landet finns det ju gott om dem (Marit, Bergman, Maia Hirasawa, Hello Saferide, Those Dancing Days osv.)
   Om ni har något tips på kvinnliga pop- och rockmusiker eller annan bra musik från Göteborg: kommentera och tipsa mig gärna här!

Tags: Musiktoppen, pop, Marit Bergman, Maia Hirasawa, Hello Saferide, Those Dancing Days

Framtidens stjärnor till Hultsfred



Om en vecka, 24-25 oktober är det Rookie i Hultsfred, då tjugo okända band ska få chansen att visa vad de går för. Med tanke på att tidigare års akter på Rookie-scenen på stora festivalen bland annat varit Marit Bergman, Moneybrother, Shout Out Louds och Maia Hirasawa är det inte alls otroligt att åtminstone något av årets band blir framtidens stjärnor.
  Tyvärr ska jag själv inte på Rookie men noterar att både Ram Di Dam och Armand Mirpour, som jag tipsat om tidigare(här och här), spelar i år. Två band av tjugo. Tio procent av banden är alltså band jag tipsat om.
   Mitt vuxna jag skäms men den barnsliga ego-sidan krävde att jag skrev det där.

Tags:  Rookie, Hultsfred, Ram Di Dam, Armand Mirpour

Ett skotskt och ett svenskt album att se fram emot.

Ett releasedatum på ett album från ett band man gillar gör ju alltid en trist torsdag lite mindre trist. Två releasedatum på en och samma dag får en ju nästan att glömma både ösregn och försenade spårvagnar.



Franz Ferdinand har slutligen satt 26 januari nästa år som releasedatum för nya albumet Tonight: Franz Ferdinand.  Albumet skulle egentligen släpps nu i höst men då man enligt ryktet ville slippa jul-stressen. I en intervju i The Independent berättade bandet att den nya plattan skulle innehålla en hel del afrikanska influenser. Sångaren Alex Kapranos har också sagt att "The last record was...like a teenager having sex. This one's a bit more assured and a bit friendlier for the dance floor."
Ska bli spännande att lyssna på.



Timo Räisänen släpper sin nya platta exakt två månader innan skottarna, närmare bestämt den 26 november. Albumet med namnet ...And Then There Was Timo består av sexton spår, varav de flesta är covers på låtar från så olika band som Dolly Parton, Sahara Hotnights, In Flames och Radiohead. Bra eller inte? Det återstår att se men det hela låter onekligen intressant. Hela låtlistan finns här.

Tags: Franz Ferdinand, Tonight: Franz Ferdinand, Alex Kapranos, Timo Räisänen, ...And Then There Was Timo, Dolly Parton, Sahara Hotnights, In Flames, Radiohead

Traditionell göteborgsindie.



Efter bannlysningen av Max och hans pinsamheter väljer jag idag att att tipsa om bra göteborgspop.
   Ett band det snackats mycket om under året är Bonnie And Clyde. Bandet består från början av sångerskan Fanny Wijk och Rickard Halldin, men sammanlagt är man sju personer (övriga fem bandmedlemmar kallar sig The Up To No Goods)
   Bonnie and Clyde spelar traditionell göteborgsindie. De nämner själva TLC och Bruce Springsteen som influenser men måste jag själv nämna någon referens till andra band är det nog Bad Cash Quartet  som ligger närmast.
   Då jag först hörde Bonnie And Clyde fastnade jag inte riktigt för dem och störde mig lite på Fanny Wijks röst som inte alltid är hundra procent ren. Låtarna växer dock efter varje genomlyssning och jag tycker allt bättre om GBG 123 och Guess There's No One ju mer jag hör dem.
   Och ärligt talat: hur många av de största manliga namnen på Sveriges indie-scen prickar egentligen varje ton rätt?


Bonnie And Clyde - Guess There's No One

Tags: Bonnie And Clyde, GBG 123, Guess There's No One

Jag uppmanar till bannlysningen av provocerande usel musik.

Jag måste bara klargöra några saker först.
Det är sällan jag påstår att jag avskyr musik. Jag kanske inte förstår mig på dem, men jag kan ändå acceptera att det finns de människor som hellre lyssnar på Metallica eller 50 Cent istället för Håkan Hellström.
   Då och då dyker det dock upp undantag. Max är ett av dem.

Jag vet inte vem Max är. Jag vet inte var Max bor. Jag vet inte var Max fixar sin solariebränna eller varför han väjer kombinationen shorts och mössa på sina foton i sin promotionvideo (möjligen försöker han kvala in i facebook-gruppen för Partille-Johnnys. För de som inte vet vad en Johnny är föreslår jag ett besök på denna lärorika grupp)
   Det jag däremot vet är att Max har knåpat ihop en låt vid namn Mitt Vackra Göteborg som inte bara är uselt. Den är provocerande uselt.
   Det är en låt som saknar alla former av orginalitet Det är Jimmy Jansson som leker Håkan Hellström. Som tror att bara man namedroppar en radda gator och stadsdelar i staden så vinner man pluspoäng hos göteborgarna. Som låter resten av texten bestå av en massa "da-da-di-daaa" och "tradadidaj". Och som dessutom framför låten på stockholmska.

   Naturligtvis borde jag vara mogen nog att stå över agressioner och påhopp och ignorera den här typen av musikaliska pinsamheter.
Problemet är att Svenska Folket mycket väl kan tänkas vara så dumma att de röstar på det här eländet på diverse radio-topplistor, vilket gör att man kommer utsättas för den under en lång tid. Detta får inte ske!
   Därför utlyser jag nu en fatwa, eller för att tala klarspråk, en gammal hederlig kristen bannlysning av Mitt Vackra Göteborg.
   Förbjud den på svensk radio. Bränn kommande singeln på ett offentligt bål mitt på Järntorget. Leta upp Max, rulla honom i tjära och fjädrar och tvinga honom att bära långbyxor. Sen så glömmer vi den här förolämpningen till låt och hoppas att Max och hans gelikar aldrig gör om samma misstag igen.

Tags: Fatwa, Max, Mitt Vackra Göteborg

Okomplicerad pop från Brooklyn



Ett av banden som dyker upp i filmen Nick & Norah's Infinite Playlist, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, är Bishop Allen. Bishop Allen bildades 2003 av college-vännerna Justin Rice och Christian Rudder och bandnamnet kommer från en gata vid namn Bishop Allen Drive i Cambridge där killarna bodde. De har hitills hunnit släppa två album och två EP-samlingar.
   Bishop Allen kommer knappast gå till historien som ett speciellt nyskapande eller orginellt band. Å andra sidan är ju till exempel varken kramar, choklad eller alkohol speciellt nyskapande eller orginellt och ändå är det saker som gör, åtminstone mig, på gott humör.
   Bishop Allen spelar trivsel-pop som man blir glad av. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så.



Bishop Allen - Click, Click, Click, Click

Tags:  Bishop Allen, Nick & Norah's Infinite Playlist, Click Click Click Click

Hypade men hemliga.

Det viskas om Skansros i stan; ett f.d. The Smiths-coverband som nu skriver egen musik. Förrutom The Smiths nämns Håkan Hellström (sjunger man pop på svenska i Göteborg är det oundvikligt) och Jacob Hellman som referenser. Som grädden på moset fick deras EP, som släpps 29 oktober, högsta betyg i Nöjesguiden av Carl Reinholdtzon Belfrage och säga vad man vill om den mannen men han lyckas kusligt ofta peka ut de band som inom några månader får ett genombrott.
   Trots idogt sökande på Google lyckas jag inte hitta vare sig myspace-sida eller klipp från bandets låtar. Vill man verka lite hemliga tro? Här nedan kan man åtminstone höra en del av låten Drömmen om Amerika som framfördes på Jazzhuset tidigare i höst.



Tags:  Skansros, Drömmen Om Skansros, Drömmen Om Amerika

Jag gästbloggar om svenska indieband i reklamfilmer.



Var går egentligen gränsen mellan smart marknadsföring och att vara sell-out? Det är en fråga jag lämnar öppen i dagens blogginlägg på Musiktoppen. Själv är jag nog ganska tolerant - även om det finns gränser för vad jag tycker ett band bör göra (Håkan Hellströms inhopp i Vita Lögner är något jag helst vill slippa tänka på)
Kommentera gärna och skriv vad du själv tycker!

Tags:  Musiktoppen, sell-out, Håkan Hellström

Komedi med suveränt soundtrack.



Satt och slösurfade på YouTube och råkade hitta en trailer på en ny film vid namn Nick & Norah's Infinite Playlist. Ni som sett Juno ser snabbt att layouten på textblocken är lite för likt för att vara en tillfällighet. Det är alltså skaparna till förra årets indie-älskling Juno som även ligger bakom Nick & Norah. Huvudrollen Nick spelas dessutom av Michael Cera som också spelade Junos pojkvän.
   Handlingen, som är baserad på en bok med samma namn som filmen, verkar ganska kul men det var först när jag kollade upp filmens musik som det blev riktigt intressant. Vampire Weekend, We Are Scientists, Band Of Horses, Shout Out Louds och Modest Mouse är bara några av de kreddiga namn som dyker upp i eftertexterna på trailern. Dessutom innehåller soundtracket också en rad amerikanska indieband som jag aldrig hört om men som - efter vad jag kunde döma när jag letade låtar och klipp på iTunes och Youtube - verkar helt suveräna. Filmakarna vet onekligen vad som krävs för att locka en indiekåt publik till biograferna.
   Den 20 februari nästa år har Nick & Norah's Infinite Playlist premiär i Sverige. Jag kan inte svära på att filmen är bra men enbart musiken tycker jag gör den värd en biljett.



Tags: Nick & Norah's Infinite Playlist, Juno, Michael Cera, Vampire Weekend, We Are Scientists, Band Of Horses, Shout Out Louds, Modest Mouse

Fyra svenska spelningar spikade hittills



Efter en veckas spelningar i USA, bland annat på den svenska ambassaden i Washington, beger sig Annika Norlin & Co ut på de svenska vägarna. De städer som är spikade hittills är Umeå, Stockholm, Malmö och till min stora lättnad Göteborg. Fredagen den 7 November blir det Hello Saferide på Storan för min del. Inom kort kommer också några till konserter presenteras där även de under 18 är välkommna. Mer info om turnen hittar du här.

Tags:  Hello Saferide, Annika Norlin, Storan

Men det blir ingen återförening för The Libertines.



Gamle The Libertines-gitarristen Carl Barats band Dirty Pretty Things har beslutat sig för att lägga ner.
   "It is with some sadness we announce the farewell of the Dirty Pretty Things. It's been a glorious three years which we all would gladly live out again, but it is time for us to try new things. (not The Libertines)..." skriver bandet i ett officiellt utalande.
   Min spontana känsla är: "Jaha, och?"
   Dirty Pretty Things har förvisso inte varit ett dåligt band, inte egentligen. Bara förbannat tråkiga.
   Jag lyssnar på Bang Bang You're Dead och Deadwood och hör bara ett band som trånar efter att vara Libertines men som saknar all nervighet och känsla som gjorde Libertines till kanske världens bästa rockband under en kort tid. Även i jämförelse med Pete Dohertys Babyshambles är det lamt. Inte dåligt, men det känns hela tiden som att något fattas.
  
Parantesen i bandets uttalande sammanfattar egentligen hela problemet: varken Dirty Pretty Things eller Babyshambles kommer någonsin upp i Libertines standard. Det är kanske orättvist men oavsett vad Carl Barat eller Pete Doherty tar sig för kommer deras musik alltid att jämföras med låtar som Up The Bracket och Can't Stand Me Now, och dessa är inte lätta att öveträffa.
   Borde Libertines återförenas istället då? Nej, det tror jag inte är någon bra idé.
   Finns det något återförenat band som lyckats göra en Rocky Balboa och slå sig tillbaka till världstoppen igen efter ett längre uppehåll? Smashing Pumpkins misslyckades. Oasis ska försöka imorgon men om man ska tro förhandsnacket lär det inte gå något vidare. Hur bra våra gamla älsklingsbands nya plattor än är så kommer vi alltid att hylla deras gamla meriter och bli besvikna. Antingen på att det låter gammalt och utjatat, eller för att det är för nyskapande och konstigt. Ett återförenat Libertines på topp - kanske rent ut av med en drogfri Pete Doherty! - skulle ändå ha små chanser att bli de stjärnor de en gång var.
  
   Jag hoppas att Carl Barat släpper sina gamla Libertines-spöken och börjar skriva musik som är vad den och som inte försöker efterlikna något annat. Tills vidare kommer jag lyssna på What Became Of The Likely Lads och gräma mig över att jag aldrig hann uppleva Libertines live.




PS. Barris - den "hårdrockande musikanalfabeten" ni minns :) - hävdar att han blivit lite dåligt vinklad i bloggen. Till hans upprättelse ska jag nämna följande: det var Barris som fick mig att lyssna på Libertines. Det borde ge honom tillräckligt med cred för resten av århundradet.

Tags: Dirty Pretty Things, Carl Barat, The Libertines, Bang Bang You're Dead, Deadwood, Pete Doherty, Babyshambles, Smashing Pumpkins, Oasis, What Became Of The Likely Lads

Jag gästbloggar om musikhistoria.



Jag blev inbjuden att gästblogga på Musiktoppen nu i veckan. Hur länge jag får lov att göra det återstår att se (det beror nog lite på hur mitt första inlägg tas emot) men förhoppningsvis kommer jag dyka upp där lite då och då i framtiden.
   Hur som helst, jag beslöt mig för att slå på stort direkt och reda ut när och hur musikstilen indie föddes. Är du intresserad av en - lustigt nog - totalt okänd del av den moderna musikhistorien tycker jag du ska ta dig en titt på det.

Tags: Indie, Musiktoppen, historia

Turnéstart ikväll på Liseberg

Om ca 10 minuter går The Soundtrack Of Our Lives upp på Stora Scen på Liseberg.
Gissa vem som inte är där.
Just precis.
Även om det grämer mig så är jag inte tillräckligt pigg och frisk för att vara där idag. Det är bara att inse sina fysiska begränsingar.
Jag hoppas att de som är där (min vän Viktor t.e.x) får riktigt kul och berättar för mig efteråt hur det var. Själv får jag nöja mig med att lyssna på Utopia, från nya plattan Communion som släpps senare i höst.




Tags:  The Soundtrack Of Our Lives, Liseberg, Utopia, Communion

Äntligen helg!

Ikväll blir det antagligen London Gossip på Henriksberg, där Deares Blake, Spring Johnny och Save Kane ska spela. Jag har inte hört någon av dem, så det ska bli intressant om de är värda att hissa eller dissa.

Tags:  Henriksberg, London Gossip, Dearest Blake, Spring Johnny, Save Kane

Fint, intimt och nervöst.



Det är en väldigt speciell känsla att sitta på golvet hos Svenska Grammofonstudion tillsammans med ett fyrtotal andra människor, bara några meter från någon som spelar de sånger man lyssnat konstant på de senaste veckorna. Väldigt fint och väldigt intimt. Nästan lite högtidligt emellanåt. Därför bryr jag mig inte om att försöka betygsätta den här spelningen, för den är helt enkelt inte jämförbar med en vanlig stojig konsert.
   Ida Redig, som jag knappt hört innan, inledde med fyra sånger som hon framförde helt ensam på sin akustiska gitarr, förrutom sista låten då hon fick sällskap av två kompande musiker. Mycket modigt gjort tycker jag. Idas vackra röst gör att hon gissningsvis kommer att dyka upp som huvudakt på konserter i framtiden. Lyssna här!
   Det var dock ganska uppenbart vem det var publiken kommit för att höra. Efter en kort paus gick Annika Norlin och hennes band upp på scen. Vi fick veta att det här var den första Hello Saferide-spelningen sedan nya plattan släppts, vilket gjorde det hela lite extra spännande.
   Under en dryg halvtimme fick vi höra ungefär hälften av låtarna från nya albumet. Personligen tyckte jag bäst om Traveling With HS och 25 Days där Annikas röst och utryck gjorde sig bäst. Bäst respons av publiken däremot fick gamla favoriten The Quiz.
   Jag var nervös efteråt då det var dags att ställa "vinnarfrågorna" till Annika (de frågor till som man skrivit till P3 för att få gå på spelningen) Min fråga var vilken färg I Wonder Who Is Like This One har, och till min stora förtjusning visade den sig vara blå precis som jag trott.
 
Vill ni höra spelningen med Ida Redig och Hello Saferide (och mitt nervösa fnittrande under frågorna efteråt) ska ni slå på P3 Live Session nästa onsdag den 8 oktober, 21:30.

Tags: Hello Saferide, Ida Redig, Annika Norlin, Traveling With Hs, 25 Days, The Quiz, I Wonder Who Is Like This One, P3 Live Session, Svenska Grammofonstudion

Bandet på allas läppar.

Vill du hänga med i snacket? Namedroppa The Killers, Oasis eller The Jesus And Mary Chain och använd ord som "rått" och "socialrealistiskt" för att beskriva musiken.
   Vill du få en mer djupgående uppfattning om hur Glasgow-bandet låter? Ladda ner Geraldine eller Daddy's Gone och hör själv om hypen stämmer. Själv håller jag på att lyssna in mig och det låter faktiskt lovande.



Tags: Glasvegas, Geraldine, Daddy's Gone