Det här är ingen blogg.

Indierockare från Austin släpper nytt - och kommer till Sverige.



En av nackdelarna under Way Out West var att flera intressanta akter krockade. Då vi tillexempel var tvungna att välja mellan Okkervil River och Franz Ferdinand som spelade samtidigt, kändes det ganska självklart att välja Alex Kapranos & Co. Nu i efterhand tycker jag ändå att det är väldigt synd att vi missade bandet med det något udda namnet (döpt efter en rysk roman), speciellt när jag har några av låtarna från nya albumet The Stand Ins. Countrydoftande vemod blandas med studsig indie i en skön kombination. Mina favoriter hitills är Lost Coastlines och Pop Lie men det finns flera att välja mellan.
   Precis när jag lyssnat igenom låtarna på deras myspace och återigen förbannat den där bandkrocken råkar jag kasta en blick längre ner på sidan och hittar riktigt goda nyheter: nu till hösten dyker bandet upp i Sverige, närmare bestämt på Mejeriet i Lund, Debaser i Stockholm och framförallt på Pustervik här i Göteborg, den 29 oktober? Någon som vill hänga med på konsert?

Tags:  Okkervil River, The Stand Ins, Lost Coastlines, Pop Lie  

Musikalfilm - med enbart Beatles låtar.



Nu nu höstmörkret börjar krypa närmare passar jag på att slänga in ett filmtips i bloggen. Ett musikaliskt filmtips naturligtvis.
   Det är inte ofta filmer lever upp till de förväntningar man fått av trailers innan men Across The Universe som jag hyrde nu i helgen gjorde mer än så. Att jag gillar Beatles redan innan kan naturligtvis ha med saken att göra, men jag skulle tro att Julie Taymore's film skulle kunna Beatles-frälsa vem som helst.
   Kort resumé: Liverpool-grabben Jude sticker till USA för att leta upp sin försvunne pappa, blir vän med avhoppade Princeton-studenten Max och flyttar tillsammans med denne till ett kollektiv i Greenwich Village i New York under blommande den hippie-eran. Jude blir förälskad i Max syster Lucy och allt verkar vara frid och fröjd. Men så blir Max inkallad till kriget i Vietnam...
   Storyn påminner en aning om Hair, men är i övrigt sammanvävd av olika Beatles-låtar som With A Little Help From My Friends, Come Together och Strawberry Fields. Beatles-nörden kan sitta och leta låtreferenser (det finns gott om dolda sådana) medan vi andra bara kan sitta njuta av de färgsprakande musiknummren. Gå och hyr den nu!


I've Just Seen A Face

Tags: Across The Universe, The Beatles, I've Just Seen A Face

Never Miss A Beat blir första singeln från nya albumet.

Albumet släpps, som jag tidigare nämnt, den 13 oktober. Fram tills dess får vi nöja oss med videon till Never Miss A Beat, där britterna beklagar sig över dagens ungdomar. Ungarna i videon verkar iallafall ha skoj.



Tags:  Kaiser Chiefs, Never Miss A Beat

Hur gick det när ett metal - och ett indie-fan bytte musiksmak för en dag?

Klockan tio möttes vi i klassrummet och utväxlade iPods. Min lista var på 28 spår, Barris på 32 men tidsmässigt var de nästan exakt lika långa, strax över två timmar. Prestigen var på topp. Hur skulle det gå?
Starten gick då matte-lektionen började och jag måste erkänna att jag hade något svårt att koncentrera mig på derivata och liknande i början. De första låtarna (allra första var Time For Heroes, eftersom vi som sagt beslutat oss för att börja med samma låt) var låtar med The Strokes och The Killers vilket inte var så underbart som jag trodde. Vem hade kunnat ana att dessa indie-rockare kunde låta så väldigt mycket metal?
Led Zeppelin som jag matats med sen barnsben av en hängiven far var så det var inte så farligt. Därpå följde lite allmänt skrammel och bank. Ett guldkorn hittade jag dock, Anna Molly med Incubus. Somewhere I Belong med mitt gamla favoritband från sjunde klass, Linkin Park (det trodde ni inte va?) var inte heller fel.

När det var dags att gå på lunch hade jag tagit mig igenom nästan halva listan och kände mig ganska nöjd med mig själv. Allt var väl ingen höjdare, men jag kunde åtminstone lyssna på det utan att vilja skrubba öronen med sandpapper.
I kön till matsalen fick jag dock den första kallduschen. Enligt mina klasskompisar var den förfärade minen jag antog tydligen ganska rolig att betrakta. Jag ska inte beskriva hur jag tycker det lät, men som sagt: In Flames är inte mitt nya favoritband.

Efter lunch tyckte jag att jag förtjänade en paus från all metal och återupptog lyssnandet vid klockan ett. Under den här andra halvan av låtlistan hade jag väldigt svårt att skilja låtarna åt. Det verkade som om dialogen mellan musikerna i de olika inspelningsstudiorna gått ungefär såhär.
- Undrar vad som händer om vi trummar så hårt och snabbt vi kan, distar gitarrerna så att förstärkarna nästan sprängs och låter sångaren vrålar i micken?
- Vi måste testa, grabbar!
Sista halvtimmen var alltså ingen höjdare, milt utryckt. The Haunted och Dark Tranquility är ytterligare två låtar som inte kommer att dyka upp på min spellista, om jag så skulle få betalt för det. Barris hade dock varit vänlig nog att lägga in en snäll gitarrlåtar som nästan kan kallas ballad och en lugn med något skojigt orgeljud. Sista vrål-låten på tio minuter tog jag mig igenom på ren vilja.

Hur gick det för Barris då? Sanningen att säga satt han mest och såg en smula uttråkad ut. Efter att duellen var över och vi kommit hem gav han dock respons på varje låt. The Shins Australia var uppskattad, men även José Gonzales, Feist och We Are Scientists fick fina omdömen. Jag är mer än nöjd!

Sammanfattningsvis: det var en intressant dag. Ingen av oss lär byta musiksmak, men som Barris skrev "nu kan du ju íaf ärligt, och med tillräcklig grund hävda att hårdrock inte är något för dig". Jag måste också erkänna - något jag ofta förnekat - att metal faktiskt kan vara melodiöst. Avslutningsvis ska jag tillägga att Incubus låt Anna Molly inte är dum alls. Det kanske inte är "äkta" hård metal, men hårt nog för en pop-själ som mig. Lyssna själva och säg vad ni tycker!



Tags:Indie, Metal The Strokes, The Killers, Led Zeppelin, Anna Molly, Incubus, Somwhere I Belong, Linkin Park, In Flames, The Haunted, Dark Tranquility

In Flames kommer aldrig bli mitt nya favoritband.

Mer info kommer senare, ska ta och tvätta öronen rena med lite mjukgörande pop.

Tags: In Flames, pop

Imorgon ska det ske...

Det tog ett bra tag att välja låtar, sätta dem i någorlunda ordning, byta ut några av dem, plocka in några nya, sätta dessa i ordning, ångra sig...
Hur som helst, nu är den klar. Målet har varit att ha med låtar som jag faktiskt tror att herr Barrdahl skulle kunna gilla men som jag samtidigt själv tycker om. Jag tror och hoppas att jag har lyckats, åtminstone delvis.
Återigen, tack för all hjälp jag fått! Här har ni den kompletta låtlistan inför morgondagens stora utmaning.

1. The Man Who Would Be King   The Libertines         
2. Love Will Tear Us Apart   Joy Division 
3. I Predict A Riot   Kaiser Chiefs   
4. How Soon Is Now    The Smiths   
5. My Valentine   Timo Räisänen  
6. I Like You So Much Better When You're Naked   Ida Maria   
7. Ceremony   New Order       
8. Is There A Ghost   Band of Horses      
9. A-Punk   Vampire Weekend   
10. Australia   The Shins   
11. After Hours   We Are Scientists  
12. This Charming Man   The Smiths     
13. High Drama   Laakso
14. Wine in the afternoon   Franz Ferdinand   
15. New Slang   The Shins              
16. Långa vägar   Håkan Hellström   
17. You And Me Song   The Wannadies   
18. 1234   Feist     
19. Midnight Surprise   Lightspeed Champion 
20. The First Of The Gang To Die   Morrissey  
21. Heartbeats   José González   
22. Friday, I'm In Love   The Cure               
23. En Vän Med En Bil   Håkan Hellström   
24. If I Don't Write This Song, Someone I Love Will Die   Hello Saferide    
25. Dropout   Laakso   
26. They're building walls around us   Moneybrother   
27. I'm Indian   Timo Räisänen   
28. And I Found This Boy   Maia Hirasawa   
29. Another Sunny Day   Belle And Sebastian   
30. No Party   Marit Bergman  
31. Det Är Så Jag Säger Det   Håkan Hellström   
32. Det Kommer Bara Leda Till Nåt Ont   Säkert
    

Tags: låtlista, utmaning, indie

Debutalbumet släpps på nytt i en utökad version.



Förra året var ett av de få tillfällen då Melodifestivalen bidrog till något gott i världen. Då Maia Hirasawa spelade paljettklänningarna av schlagerartisterna under finalen i Globen fick hon en massa nya lyssnare som avgudade hennes version av The Arks gamla vinnarlåt The Worrying Kind. Därför släpps hennes debutalbum Though I'm Just Me på nytt, den här gången i en utökad version med tre extra spår, varav ett självklart är The Worrying Kind.

Det finns en rad anledningar till att gilla Maia. Hon har spelat tillsammans med Hello Saferide. Hon har en av de jazzigaste och mest utrycksfulla röster som hörts i Sverige sen...tja, mycket länge. Förrutom att sjunga så spelar dessutom hon i princip alla instrument på skivan själv. The Worrying Kind i all ära, men det är Maias egna jazziga twee-pop låtar som verkligen är värda en genomlyssning. Mina personliga favoriter är Crackers, My New Friend och And I Found This Boy, varav den sista har en musikvideo som är lika skön för ögonen som för öronen.



Tags:  Maia Hirasawa, Though I'm Just Me, The Worrying Kind, And I Found This Boy

På fredag gäller det.



Håller på att fixa Barris låtlista inför den stora dagen. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det blir en skön blandning av indie-rock och pop och av gammalt och nytt. The Smiths, New Order, Belle & Sebastian, Håkan Hellström och Säkert för att nämna någon av artisterna och banden.
Problemet är att få till en bra "stegring": att sätta det rockigare först och sedan långsamt gå över till allt mer pop. Mycket musik ligger ju just i gränstrakterna och det är svårt att jämföra två låtar och säga vilken som är popigast. Dessutom vill jag helst få till snygga övergångar och en blandning mellan lugnt och snabbt. Inte lätt. Eller så är det bara jag som är perfektionist. Jag föredrar det sistnämnda.

Fortsätt gärna att tipsa om låtar och band! De tipsen jag fått hitills, både av er på bloggen och av vänner, har varit kanon.
Själv måste jag också börja ladda mentalt för att klara avden låtlista som Barris fixat åt mig. Han påstår att den är "popig" men jag tvivlar. Vi pratar trots allt om en kille som beskrev att av de banden han lyssnar på som "väldigt melodiösa - det är bara det att det inte märks!"

Tags:Utmaning, låtlista, indie, metal

Norsk rock med Libertines-vibbar som förtjänar mer uppmärksamhet



Jag har skrivit om Ida Maria tidigare i bloggen, men det tål att upprepas.
Ida Maria Børli Sivertsen är alltså en norsk musiker som för närvarande bor i Stockholm. Hennes musik röst låter som en hes Feist och musiken har tydliga Libertines-vibbar. Hon har slagit i både Norge och Storbrittannien och enligt Silverfisken spelas hennes låt I Like You So Much Better When You're Naked jättemycket även i Australien.
I mellanmjölkens förlovade hemland Sverige verkar folk däremot fortfarande inte riktigt fattat hur bra hon är. Detta trots att debutalbumet Fortress Round My Heart är producerat av svenske pop-prinsen Timo Räisänen.

Det här får vi väl allt ta och ändra på? Jag menar, vem kan motstå den här hiten:



Tags: Ida Maria, Fortress Round My Heart, I Like You So Much Better When You're Naked, Timo Räisänen

Kommer jag att klara en hel dag med hårdrock?



Igår morse började likt de flesta morgonar. Barris räckte mig högtalaren till sin iPod med orden "Det här kommer du inte att tycka om" Det gjorde jag mycket riktigt inte heller, eftersom jag milt utryckt inte är så förtjust i hårdrock. Jag stod ut i ungefär 5 sekunder. Ovanligt länge, ska tilläggas.
Diskussionen kom återigen att handla om bra/dålig musik och på något sätt utmynnade det hela i en form av utmaning. Ivrigt påhejade av folk runt omkring oss beslöt vi oss för att byta musiksmak för en dag.

Alltså: Barris ska en hel dag enbart lyssna på indierock/pop och jag ska genomlida samma dag med hårdrock i öronen.

Var och en ska sätta ihop en låtlista till den andra som ska sträcka sig över dagen.Dessutom beslöt vi oss för att gradvis trappa upp det hela. Vi ska börja med samma låt och band (förslagsvis Libertines) och sedan gå ut varsitt håll. Min musik ska alltså bli hårdare och hårdare medan hans ska bli allt tralligare och popigare.

Man ska alltid vara öppen för nya saker, men ärligt talat begriper jag inte hur jag ska stå ut.
Har ni förresten några förslag på vad jag ska utsätta Barris för?

Tags:  Utmaning, hårdrock, indiepop

Gammal indie rostar aldrig.

Låt oss förflytta oss tillbaka i tiden.
   Det är 1994. Kurt Cobain skjuter sig i huvudet och Spice Girls grundas. Musikaliskt sett ser det alltså dystert ut i världen.
   Det är nu något händer i Sverige, framför allt i norra delen av landet. En våg av briljanta små indiepop som Popsicle och This Perfect Day har på sista tiden poppat upp som svampar ur jorden och börjat fånga omvärldens uppmärksamhet. Bland dem finns The Wannadies och den här hösten släpper de albumet Be A Girl. Ett av spåren heter You And Me Song, och kom att bli gruppens förmodligen största internatiella framgång. Den finns bland annat med på soundtracket till Baz Luhrmans film Romeo+Juliet.

You And Me Song har 14 år på nacken och The Wannadies slumrade in i slutet av 90-talet. Ändå kan jag inte låta bli att nynna med varje gång jag hör låten



Tags: The Wannadies, Be A Girl, You And Me Song

Jag reder ut ett av årets vanligaste missförstånd

För någon vecka sedan frågade mamma mig vad som egentligen var skillnaden mellan Miss Li och Lykke Li.  Hon är inte ensam om att undra. När två personer med så extremt lika artistnamn dyker upp i musik-Sverige ungefär vid samma tidpunkt är det inte så konstigt att frågorna hopas. Vem av dem är det som spelar piano? Vem har samma frisyr som Lilla My? Eller är det rent utav samma artist?
   Jag tyckte det var på tiden att frågetecknena rätades ut. Alltså:



Miss Li, som egentligen heter Linda Carlsson, är den av Liarna som spelar piano. Hon är förmodligen mest känd för att ha sjungit duett med Winnerbäck på hans sönderspelade nyckelharps-plåga Om Du Lämnar Mig Nu men hon har också skrivit egen musik. Väldigt mycket egen musik till och med. Under ett års tid hann hon släppa inte mindre än tre album och ett samlingsalbum med sina "bästa hits". Musiken skulle kunna beskrivas som glättig kabarépop och mest kända låt är troligtvis Oh Boy som hon framförde på Allsång på Skansen i somras. Jag tror åtminstone det var Oh Boy. För tillfället jobbar jag på att försöka skilja alla hennes sjuttio-elva identiska låtar åt.



Lykke Li är således den av Liarna som gjorde frisyren hårknut-mitt-på-skallen populär bland hipsters-tjejer. Förrutom att vara hårförebild har Lykke (som heter Zachrisson i efternamn och har två punkmusiker som föräldrar) ägnat sig åt att släppa albumet Youth Novels och turnera runt om i Sverige och Europa. Musiken är raka motsatsen till Miss Li. Om man vill skulle man kunna säga att musiken är svävande och konstnärlig. Eller så kan man säga som jag gör: att den är urtrist och pretentiös och att Little Bit är årets mest meningslösa låt.

Dåså, då var den frågan uppklarad (och om du undrade - nej, jag är inte speciellt förtjust i någon deras musik)

Tags: Miss Li, Lykke Li, Winnerbäck, Om du Lämnar Mig Nu, Little Bit

Låtarna lär dyka upp på nya albumet, vars release-datum ännu inte är spikat.

Arbetet med albumet, som lär få namnet Day And Age, har dragit ut på tiden. I en intervju den 19 augusti sa sångaren Brandon Flowers att musiken var 97 % klar men att texterna endast var 30 % klara. Troligtvis bör albumet vara till 100% klar någon gång i november och Flowers har sagt att han är extra förväntansfull över en ny låt med namnet Tidal Wave som ska vara inspirerad av bl.a. David Bowie. Jag har inte hittat någon ljudupptagning på Tidal Wave, däremot på två andra låtar som bandet framförde i slutet av juli i New York. Här har ni  Neon Tiger och Spaceman.


Neon Tiger


Spaceman

Tags: The Killers, Day And Age, Brandon Flowers, Tidal Waves, Neon Tiger, Spaceman

Vilken är bäst, orginalet eller covern?



Teardrop - Massive Attack



Teardrop - José Gonzales (Videon är urskum, men blunda och lyssna på musiken)

Tags: Teardrop, Massive Attack, José Gonzales

Efter att ha hört de två nya spåren tar jag tillbaka lite av den tidigare kritiken.



Igår sågade jag Bloc Partys nya låtar ganska rejält och avrådde från att förhandsboka nya plattan Intimacy. Jag tillade dock att ju inte kunde vara helt säker och att de andra låtarna på albumet kanske var bättre än bedrövliga Mercury.
   Det här var precis vad som skedde idag då jag lyssnade igenom de två nya låtarna One Month Off och Signs.  One Month Off är energisk med en refräng som fastnar samt tonartshöjning (!) medan Signs med sin speldoseliknande syntslinga är mer stilla och drömsk.
   Jag tycker fortarande inte att någon av dem håller samma klass som t.ex. Banquet, men här är en klar förbättring. För det första har man inte överlastat någon av låtarna med ljudeffekter och för det andra är de mycket mer melodiösa.
   Intimacy kanske inte är en kommersiell och lättlyssnad skiva men den känns betydligt intressantare nu.
   Fast snälla. Skippa Mercury.

Tags: Bloc Party, Intimacy, Mercury, One Month Off, Signs

Har man inget för sig kan man alltid roa sig med lite roliga tester.

På Blogthings.com finns hundratals "quiz" av det här slaget. När jag har tråkigt brukar jag gå in här och göra lite slumpvis utvalda test i stil med "Vilket sorts kaffe är du?" "Hur ondskefull är du?" eller "Vad säger din favoritpizza om dig?"
   För ett tag sen hittade jag det här testet. Resultatet kan ni se nedan och jag tycker ärligt talat att det stämmer in ganska bra på mig. Testa själv och få reda på hur indie just du är!

You Are 66% Indie

You're a very indie person, and admit it, you look down a little on people who strive to be normal. You'll indulge in a little mainstream pop culture every now and then. But for you, anything not indie is a guilty pleasure!

Tags: Test, Indie

Jag laddar med The White Stripes inför morgondagen.

Utöver sensommarkonserter och kräftskivor betyder augusti också att man ska tillbaka till skolan. Det här innebär lite kluvna känslor. Å ena sidan har man en hel del sena kvällar framför fysikboken framför sig, å andra sidan har man förhoppningsvis minst lika många eftermiddagar och kvällar med grupparbetsfika, filmmys och fester att se fram emot.
   Till alla er som också ska tillbaka till klassrummet den här veckan, tillägnar jag underbara We're Going To Be Friends, av och med The White Stripes. Låt oss drömma oss tillbaka till den där dagen då man började första klass och skolan var ett enda stort äventyr.



Tags:  Skolstart, The White Stripes, We're Going To Be Friends

 

Än är konsertsommaren inte över.

En riktigt härlig sommar går mot sitt slut och då tänker jag inte främst på väder, sol och bad (även om vi fick en hel del sådant i år) Från slutet av maj fram till dagens datum känns det som om hela Sverige varit fullspäckad med festivaler och konserter.
   Tungviktare som Hultsfred, Arvika och Peace & Love har varvats med mindre endagsevenemang som till exempel Where The Action Is. Både Kent och Lars Winnerbäck gav sig ut på Sverigeturné och tog med sig förband som i princip drog lika mycket publik som de själva. Thåström hängde med Kent och Winnerbäcks spelningar var snudd på endagsfestivaler med akter som Maia Hirasawa, Markus Krunegård, Sofia Karlsson och Miss Li. Dessutom har jag ju ännu inte nämnt de utländska giganter som besökte Norden. Säga vad man vill om Bruce Springsteen och Iron Maiden men onekligen drar de mycket folk.

Än är musiksommaren här i Göteborg dock inte till ända och det kan vi tacka Liseberg för.
   Ja just det, denna überfolkliga nöjespark som luktar frityr och som mest tycks locka en publik under sju år samt deras föräldrar. Om man sållar lite i innehållet på Stora Scen och nybyggda Taubescenen hittar man dock riktiga guldkorn sista delen av säsongen innan parken stänger. Dessutom är det väl ärligt talat mysigare att lyssna på musik under stjärnklara kvällshimlar än en i ljuset av en stekande sol? Så ta på dig en extra kofta, bege dig till Liseberg och avnjut följande band:

21 och 28 augusti, 21:00 och 5 september, 19:00  TAUBESCENEN 
     Augustifamiljen är inga mindre än Daniel Gilbert, Oscar Wallbom och de andra killarna i Håkan Hellströms band. De som sett Hellström live vet att det här är ett band utöver  det vanliga. Augustifamiljen spelar covers och brukar ha med sig kreddiga gästartister, bl.a. Ebbot, Titiyo och vännen Theodor Jensen.

26 september, 20:00 STORA SCEN                    
   Håkan Hellström på Liseberg är en klassiker. Vill du se Håkan och tidigare nämnda Augustifamiljen göra första spelningen på sin kommande hösturné ska du bege dig till Stora Scen allra senast halv åtta. De första fansen brukar vara vid scenkanten redan när parken öppnar. Här är ett smakprov på vad som väntar.

27 september, 19:00 TAUBESCENEN                      
   Anna Järvinen var nominerad till fyra grammisar 2008, bland annat årets kvinnliga artist. Musiken kan beskrivas som jazzig indiepop och lever väl upp till alla dessa nomineringar. Jag har aldrig sett Anna live, men av det jag hört låter det onekligen lovande.

4 oktober, 19:00  STORA SCEN                      
   The Soundtrack Of Our Lives med Ebbot i spetsen släpper ny platta till hösten och vad kan då vara mer passande än en konsert i hemstaden Göteborg för att få spela de nya låtarna. En inte allt för vågad gissning är att gamla favoriter som Bigtime också kommer dyka upp.

Tags: Liseberg, Augustifamiljen, Håkan Hellström, Anna Järvinen, The Soundtrack Of Our Lives

The Strokes-disco från innerstan.

   Det har viskats lite om Ram Di Dam ett tag nu. Första gången jag hörde dem var för gissningsvis ett år sen då en vän fick mig att lyssna på låten med den roliga titeln Sex, Drugs N' Frisbeegolf, en låt som satte sig på hjärnan likt söt fruktkola mellan tänderna och vägrade försvinna. Sen dess har killarna hunnit spela runt om på klubbarna i stan och blivit intervjuade av GP. Nyligen spelade de på radioprogrammet The Tommy Show på Radio City.
   Musiken befinner sig i samma  gitarr-melodiösa marker som The Strokes, och sämre influenser kan man ju ha. Sångarens röst påminner också lite om Julian Casablancas i tidigare nämnda band. Det är bubbligt som kolsyra, sprudlande och dansvänligt. Jag får också en känsla av disco, speciellt när jag hör de lite nyare låtarna på deras myspacesida.
   Ram Di Dam är väl värda en genomlyssning. Sex, Drugs N' Frisbeegolf håller än, men min favorit är nog The Smallest Town On Planet Earth. Lyssna här!




Tags: Ram Di Dam, Sex, Drugs N' Frisbeegolf, The Strokes, The Smallest Town On Planet Earth

En vemodig och vacker poplåt som troligtvis kommer glädja alla typer av Annika Norlin-fans.

Låten heter Anna och släpps som jag tidigare nämnt i butik den 27 augusti.

När jag hörde låten insåg jag att det inte var första gången. Annika Norlin och gänget framförde den redan under Way Out West förra året och har även framfört den live i andra sammanhang.
   De som älskar sprudlande My Best Friend och San Francisco blir måhända en smula besvikna. Musikaliskt går låten snarare i samma fotspår som Annikas andra projekt Säkert! - hennes röst är kärvare och vemodigare och den akustiska gitarren är utbytt mot en elgitarr med mer riv i.
   Den börjar direkt direkt utan instrumental inledning och med Annikas sköna stämma som berättar historien om Anna, en fiktiv dotter och hur dennas liv hade kunnat bli. Det är melankoliskt men också smart och emellanåt ganska roligt. Annika bevisar åter igen att hon är en av Sveriges bästa textförfattare men också att hon har en känsla för melodier. Refrängen smyger sig in och fastnar i huvudet utan att för den delen vara tugummi-kletig. Ska jag komma med någon kritik skulle det möjligen vara att första delen av låten blir lite enformig.

Det är kanske ingen låt att dansa euforiskt till på festivaler men en vacker poplåt som troligtvis kommer att förena både Hello Saferide- och Säkert!-fans.




Tags: Hello Saferide, Anna, Säkert!