Det här är ingen blogg.

Min hjärna kokar!

Jag vet, man ska väl inte klaga, speciellt eftersom jag resten av året ondgör mig över det göteborgska regnet och blåsten, men nu är det faktiskt för mycket. Är det över 25 grader så slutar helt enkelt min hjärna att fungera ordentligt. Istället för att ägna sig åt att skriva blogginlägg, väljer den att få kortslutning och lämna mig utmattad i en solstol i skuggan tillsammans med en kanna kallt vatten. Därför är det här inlägget kanske inte det mest kreativa jag någinsin skrivit.

Är hemma tillfälligt, men imorgon bär det av tillbaka till Orust och jag kommer sannolikt inte tillbaka förrän till Way Out West. OBS! Slå på P1 klockan 13:00 på fredag. Då är det nämligen Annika Norlin som ska sommarprata och jag har en känsla av att det kommer bli intressant att lyssna på. Ta hand om er i värmen så länge, nu drar jag upp till Bohuslän igen!


Ja, det är jag som tagit bilden.

Ledmotivet från My Blueberry Nights är precis lika snyggt som själva filmen.

Var på bio med Sandra igår och såg just My Blueberry Nights. Med undantag för lite översymbolik och lite väl långa tagningar med inzomade tårdränkta ansikten var filmen riktigt fin. Bilderna och färgerna var en fröjd för ögat att se och öronen njöt minst lika mycket av soundtracket som bland annat innefattade Cat Power, Otis Redding och naturligtvis huvudrollsinnehaverskan Norah Jones.

Nu försvinner jag upp till Orust i närmare en vecka för att förhoppningsvis få uppleva salta bad och få lite sol på min kontorsbleka näsa. Håll till godo med filmens ledmotiv "The Story" tillsvidare.

Första semesterdagen!

Firade ledigheten med att stanna i sängen till halv elva och sen sticka ut och jogga innan frukost. Tortyr i somligas öron, lyx för mig. Passar på att tipsa om lite chill helgmusik med Marit Bergman och Tityo. Jag tycker deras röster matchar varandra snyggt. Det finns dessutom få saker som är mer avslappnande som lite soft blås en helgmorgon.

Vad skulle syrran göra utan mig när insekterna anfaller?

Angående Post It-lapparna så är det den mest praktiska form av kommunikation systrar emellan, när den ena av oss är uppe i ottan och sliter på sitt sommarjobb medans den andra är hemma och sover hela förmiddagen.

Ytterligare en spelning på Way Out West som inte får missas.

Och ytterligare ett bevis på att musik från latinoamerika inte behöver stanna vid trist Juanes-pop.
Det häftigaste tycker jag dessutom är att duon ursprungligen satt på var sin sida av Sydamerika (Mexiko respektive Argentina) och knåpade ihop musken via mejl. Inte illa.

Mannen med lika hes röst som min är i stan.

Fast min är snäppet värre. En förkylning och tre veckors intensivt pratande tog ut sin rätt och jag tappade nästintill rösten. Således har jag denna sommarens finaste helg fått sitta inomhus och dricka litervis med honungsvatten medans resten av världen har varit ute och solat, badat och fikat i stan. Eller gått på Bruce Springsteen.

När man läst tidningarna skulle man kunnat tro att det var Jesus och inte en snart 60-årig gubbe från New Jersey som skulle dyka upp i stan. Media har laddat flera månader i förväg och nu när han äntligen är här nagelfars vartenda steg the Boss tar. Ska han äta på Sjömagasinet? Och vad ska han i så fall äta? Kommer fansen att få lov att behålla besticken efteråt? Eller behöver han kanske, till skillnad från oss vanliga döda, inte äta alls?

När två konserter tar sådana här absurda uttryck blir jag både faccinerad och skeptiskt. Visst har jag hört en och annan Springsteen-låt, men så bra är han väl inte? Eller? Så bra att man tillbringar veckor utanför Ullevi i tält bara för att komma först in? Ordet "overkill" dök genast upp på min näthinna och vägrade försvinna. Men innan jag beslöt mig för att ägna ett helt inlägg åt att såga mannen tänkte jag att jag åtminstone skulle lyssna igenom musiken och inte fokusera för mycket på fansen. Jag gick igenom topplistan på iTunes och det jag jag hörde översteg faktiskt mina - förvisso mycket låga - förväntningar. Visst finns det sångare med bättre röster men det låter inte dåligt heller. Nya Radio Nowhere kan jag rentav tycka om. En starkt bidragande orsak var också att jag hörde rötterna till en hel del av dagens musik som jag tycker ganska bra om (Håkan Hellström, Moneybrother och även gamle Winnerbäck, även om han inte står på min personliga favoritlista). Fast jag kan tycka att en artist som spelat i över 40 år borde ha utvecklats en aning under tiden.  I mina öron är alla låtar - oavsett om de är från 70-tal eller nutid - snarlika varandra. Fast det kanske är mina otränade öron det är fel på?

Ni kommer alltså inte hitta mig på Ullevi ikväll, men jag ska inte heller racka ner på er som gillar Bruce och hans E Street Band. Trots allt skulle väl den Göteborgska sommaren vara sig riktigt lik om inte Bossen och Iron Maiden dök upp strax efter midsommar och rockade loss gräsmattorna på fotbollsplanen lite.