Det här är ingen blogg.

Them drummachines aint got no soul.



Teddybears gör låtar beordrar kroppen att dansa. Här är Rocket Science från nya plattan Devils Music

Tags: Teddybears, Rocket Science

Lite skönt onsdags-jam.


Grand lady of soul, Aretha Franklin.

Det senaste halvåret har jag förälskat mig i gammal klassisk motown och soul. Jag lyssnar på morgonen då jag vaknar, när jag äter frukost, på eftermiddagen då jag kommer hem från skolan, när jag lagar middag och nu på kvällen då jag vill slappna av lite. Det är härlig festmusik också och jag saknar Tokdisco och Nef från Göteborg, där man kunde skaka rumpa till förstklassig soul. Har dock hört att Sydskånskas klubb Foxen ska vara något för soulfrälsta själar, så jag får väl masa mig dit nästa gång de kör.

Tillsvidare tänkte jag dela med mig av den här spellistan. Enjoy!

Soulfood Cravings, Baby


Tags: Motown, Soul, Tokdisco, Nefertiti, Foxen, soulfood

Pojkvännen och jag kollar på film.




Pojkvännen:...och zombiesarna har utvecklats under de senaste åren. De har blivit smartare, och istället för att bara hasa fram så har de börjat springa och...
Jag: Hahahaha! NÖRD.

(Ca en kvart senare)

Jag: BAND OF HORSES!
Pojkvännen: Va?
Jag: Ja! Band of Horses! De spelar No One's Gonna Love You i den här scenen! Ååååh!
Pojkvännen:...

Tags: Nörd, zombies, Band Of Horses

Bloggen är igång igen!



Vänner! Efter ett långt uppehåll har jag beslutat mig för att skaka liv i bloggen igen.
Anledningen till att jag inte skrivit på så länge har främst varit tidsbrist. Nu har livet lugnat ner sig något och jag har tid att dela med mig av mina upplevelser kring allt som har med musik att göra (och kanske en del annat också)

Senast jag skrev var jag mitt uppe i sista terminen på gymnasiet, en tid full då dagarna var fulla av plugg och nätterna av musik och dans. Sen dess har jag hunnit ta studenten, uppleva en lång sommar full av konserter, flytta från Göteborg ner till Lund och börja plugga civilingenjör för att sedan hoppa av. Nu läser jag en humanekologi och driver klubb på Blekingska Nationen här i stan. Jag kommer därför, av naturliga skäl, skriva mer om musik och spelningar i Malmö-Lund trakten och inte minst de klubbar och spelningar jag själv är med och ordnar. Me

Han kan när han vill.

Pete Doherty, som numera vill kallas för Peter, har släppt en soloplatta som han döpt till Grace/Wastelands. Mindre nervighet och gitarrexplosioner än Libertines och mer lite melankoliskt tillbakalutande och jag gillar vad jag hör. Killen kan när han vill!



Peter Doherty - Last Of The English Roses

Tags: Peter Doherty, Grace/Wastelands, The Libertines, Last Of The English Roses

Till Paris, till Paris...



Jag längtar till Paris. Egentligen längtar jag väl till vilken plats som helst som inte är förorten där jag befinner mig nu men just ett vårvackert Paris känns speciellt lockande.

Ett budgetknep (om man, som jag, inte har råd att boka första bästa plan med Air France ner till kontinenten) är att lyssna på Françoise Hardy. När man lyssnar på Hardy's vackra femtio- och sextiotalspop förflyttas man, åtminstone i tanken, genast ner till ett café-bord i Quartier Latin eller Montmarte med en croissant framför dig.

Dessutom slipper man hundskiten på gatorna och alla de påflugna försäljare med sina miniatyr-eiffeltorn.



Françoise Hardy - Tous les garçons et les filles

Tags: Françoise Hardy, Tous les garçons et les filles

Filmtips för ensamma kvällar i ödemarken. Spana in soundtracket!



Det blir ingen utgång för mig ikväll. Istället ska jag (iklädd tofflor, tights och en gammal herrskjorta) se om en av mina favoritfilmer, Marie Antoinette.
Ja jag vet. Den är historiskt inkorrekt. Den är ytlig. Den är en tjejfilm för sjutton. Jag avgudar den iallafall och det beror på fyra saker:

1. Jag älskar själva attityden Sofia Coppola hade då hon gjorde filmen. Folk väntade sig ett stelt historiskt kostymdrama fylld av politik och revolution. Sofia gav fan i det och gjorde en film full av bakelser och champagne istället.
2. Att filmen saknar djup är inte sant. Eller är det verkligen bara jag som drar paralleller till kvinnlig prestationsångest och moderna mediadrev à la Britney Spears när jag ser filmen?
3. Fotot, kläderna, sminket - allt är extremt snyggt!
4. Sist men inte minst - soundtracket.

En annan regissör skulle säkerligen valt tidstypisk barockmusik men inte Sofia Coppola. Eller rättare sagt, visst dyker det upp ett och annat klassiskt stycke, men främst är det 80-tals pop och punk som dominerar. Gang Of Four, Bow Wow Wow, Siouxie and the Banshees och New Order är bara några av de band som får ackompanjera balerna, festerna och de pudrade håruppsättningarna. Det var Marie Antoinette som gjorde att jag fick upp ögonen för 80-tals musik och det är jag evigt tacksam över.

Ni får ha en trevlig kväll allesammans! Själv ska jag äta vaniljyoughurt och njuta av 1700-tals-dekadens och musik.


Bow Wow Wow (Kevin Shield Remix) - I Want Candy

Tags: Marie Antoinette, Sofia Coppola, Gang Of Four, Bow Wow Wow, Siouxie and the Banshees, New Order, I Want Candy

Passar bra just nu.

Det är inte alltid jag är på humör för trall-indie à la Belle & Sebastian. Men ibland, typ när solen skiner och man äntligen kan ha sin nya vårkappa på sig, är det precis den typen av musik man vill ha.



Belle & Sebastian - Like Dylan In The Movies

Tags: Belle & Sebastian, Like Dylan In The Movies

Göteborg mot Stockholm i slutet av månaden.



Det var länge oklart exakt när Maia Hirasawas nya album skulle släppas men nu är release-datumet 25 mars spikat. Albumet har fått namnet GBGvsSTHLM och första singeln South Again tycks antyda att det varit en hel del resande inblandat under inspelningens gång för Maia.
Lyssna här!



Tags: Maia Hirasawa, GBGvsSTHLM, South Again

Jag har dålig fantasi.

Jag önskar jag kunde skriva om något nytt, någon intressant debut men eftersom de plattor jag ser fram emot inte släppts än (och för att jag har dålig fantasi) så får det bli gammal skåpmat istället.
Bra gammal skåpmat ska tilläggas. You Can't Hurry Love är en sån där låt man kan gå och nynna på en hel vecka. Dessutom är videon tok-snygg.



The Concretes - You Can't Hurry Love

Tags: The Concretes, You Can't Hurry Love

Håkan-nostalgi

För att det var soligt och luktade vår i luften idag.



Tags: Håkan Hellström, Kom Igen Lena

Läser Luger min blogg?



Igår skrev jag att jag oroade mig över att Way Out West inte släppt några band än.
Idag låg det ett nyhetsbrev från festivalen i min inbox med en lista på arton stycken band som kommer att spela, bland andra Arctic Monkeys, Lily Allen, Band Of Horses och Timo Räisänen. Perfekt tajming!
Ser speciellt fram emot britterna i sällskapet, inte minst Lily Allen som skulle spelat första året men som ställde in. Jag håller tummarna för att hon dyker upp i år.

Dags att skaffa biljett!

Tags: Way Out West, Luger, Arctic Monkeys, Lily Allen, Band Of Horses, Timo Räisänen

Jag längtar till sommaren.


Franz Ferdinand på Way Out West förra sommaren.

Ni vet, sådana dagar när det faller snöblandat regn från himmlen. När ens stövlar läcker och paraplyet blåser sönder. När spårvagnarna strejkar, vinterkappan tynger ner axlarna och när hela stan tycks ha gått in i en massiv vinter-deppression. Just sådana dagar är det extra frestanade att klicka runt blland diverse festivalers hemsidor och drömma sig bort lite.

Saker som lera, trängsel och utspilld öl  försvinner liksom ur medvetandet och kvar finns bara ljusa minnen av hur solen går ner i väster, hur händer klappar, hur röster stämmer upp i hes sång och hur känslorna växlar mellan otålighet (skulle de inte börja klockan sju?) och eufori (där är de!)

Way Out West är såklart självskriven (även om jag oroar mig lite för det hitills klena bandutbudet) och jag är lite frestad att resa till Småland och besöka Emmaboda. Markus Krunegård, Parken, Skansros, Armand Mirpour och ytterligare ett tiotal intressanta akter för det fashionabla priset av knappt 800 riksdaler tål definitivt att tänkas på. Om inte annat som ett mentalt lyckopiller när man tvingas vänta på bussen i underkylt regn.

Tags: Festival, Way Out West, Emmaboda, Markus Krunegård, Parken, Skansros, Armand Mirpour

Som När och Fjärran versus en Barcelona-resa. Är ni med?



Jag tycker att Sahara Hotnights skivor har stora likheter med reseprogram.
Reseprogram är trevliga att se på när man inte har något bättre för sig men hur roligt det än är att se ett reportage från New York eller Maldiverna kan det inte jämföras med att få åka dit själv, käka bagles på Manhattan eller sola på en strand. Reportaget kan bara ge en ledtråd om hur trevligt det hela skulle kunna vara.

Samma sak gäller för Sahara Hotnights och  senaste coveralbumet Sparks. Albumet är helt okej att lyssna på. Inte dåligt men inte heller så bra att man vill spela det på repeat om och om igen utan att man tröttnar.

Live däremot.

Jag har sett Sahara Hotnights live ett flertal gånger och slagits av hur låtarna helt plötsligt når helt andra nivåer. Bandet är extremt tight, Maria Andersson sjunger ofta andra melodivariationer av låtarna och helt plötsligt står man och gungar och sjunger med, klappar takten och kanske rent ut av studsar upp och ner (som i Hot Night Crash). Senast jag såg dem "live" var på Popcirkus här i veckan och det var precis samma sak: Mess Around, In Private och Japanese Boy växte och blev plötsligt väldigt mycket bättre och roligare att lyssna på. Mess Around var i mitt tycke smått magisk att lyssna på.

Jag har inte bestämt mig om jag ska införskaffa Sparks (än så länge lyssna jag via Spotify) Att köpa en biljett till deras spelning på Storan känns däremot väldigt frestande.

Tags: Sahara Hotnights, Sparks, Maria Andersson, Hot Night Crash, Mess Around, In Private, Japanese Boy

Om Depeche Mode för 2000-talet



"Årets första hype" påstår GP och delar ut en fyra i betyg. Och det här är ju precis den typen av musik som musikjournalister gillar: pampigt, elektroniskt och ganska svart. Det behöver nödvändigtvis inte vara något fel på det, men jag tycker ändå det är märkligt hur skribenter går igång på allt som över huvudtaget kan kopplas till ett svunnet åttiotal och Depeche Mode. The Killers, Glasvegas och Kent är alla band som kramats sönder av pressen och som, i mitt tycke, kör på exakt ovanstående samma koncept, om än med viss variation (Killers är ju betydligt muntrare på senaste plattan än de var på debuten)

Detta sagt. Vad kan man då säga om Vita Lögner, alltså White Lies? Förrutom att även dessa britter kör det syntiga deprimerade-konceptet fullt ut? Enligt mig finns det egentligen inte mycket mer att tillägga. För även om White Lies gör det förbannat snyggt är det inget nytt under solen de har att komma med. Ekande syntar. Åttiotals-trummor. En sångare som stundtals låter så lik Dave Gahan att det nästan är kusligt. Titelspåret To Loose My Life är - det måste erkännas - mäktigt och dansant och kommer säkert att bli lika polulär som Glasvegas Geraldine, också det en bra låt.

Men.
Vi har hört det förrut.

Önskar du dig tillbaka till synthrock à la 1981 kommer du förmodligen avguda White Lies och debutplattan To Loose My Life. Själv skulle jag önska att musikvärlden kunde vidga vyerna lite. Hur bra White Lies och deras likar än är kommer de ändå aldrig att kunna nå upp till Depeche Modes, Ultravox eller Joy Divisions standard. Så låt oss hålla oss till orginalen och sluta drömma. Det är trots allt 2009 nu.

Tags: White Lies, To Loose My Life, Deepche Mode, Dave Gahan, Ultravox, Joy Divison

En förklaring.

Det var ett par veckor sedan jag skrev här senast. Det finns flera förklaringar till det men den enklaste är helt enkelt att jag haft sjukt mycket annat att göra. Det har helt enkelt inte funnits tid att plita ner något bloggaktigt.
Jag hoppas det ska bli bättring på den punkten i framtiden. Om inte annat för att jag tycker det är himla kul att skriva om musik!

Tags: Bloggpaus

Nytt live-musikprogram på tvåan ikväll.



Precis när jag har börjat sakna Dom kallar oss artister presenterar SVT ett nytt musikprogram. Programmet Popcirkus koncept är direktsända live-spelningar från Debaser på bästa sändningstid med Kristian Luuk och Per Sinding-Larsen (hjärnan bakom mästerliga PSL-bloggen) Konceptet påminner en del om gamla London Live och verkar mycket lovande!
   Slå på SVT2 19:30 och se efter själv. Ikväll gästas man av Markus Krunegård, A Camp, Nicolai Dunger och Nottee.

Tags: Popcirkus, Kristian Luuk, Per Sinding-Larsen, PSL, SVT2, Markus Krunegård, A Camp, Nicolai Dunger, Nottee

Konsertbiljett à la 35 spänn.



Det är filmfestival i stan vilket såklart betyder en himla massa film av det mer finkulturella slaget, men även musik. På fredag spelar Kristian Anttila i festivaltältet och allt som behövs för att få komma in är ett festivalpass för 35 (!) spänn. Gissa vem som stack raka vägen till stadsbiblioteket och köpte pass när hon fick reda på det?

Tags: Göteborgs Filmfestival, Kristian Anttila

Nina Persson ackompanjerar mitt pluggande.



Jag har snöat in på The Cardigans den senaste veckan. Long Gone Before är till exempel en ultimat pluggskiva: melodiös och lättlyssnad utan att för den delen vara banal. Matteräknandet blir så mycket behagligare med Nina Perssons stämma i bakgrunden.
   Gillar man Nina och Koftorna (inte konstigt att de flesta bandnamn låter fräckare på engelska) gillar man förmodligen också A Camp, bandet hon har tillsammans med Niclas Frisk och maken Nathan Larson. Singeln Stronger Than Jesus lovar gott inför nya plattan Colonia som släpps nu på onsdag, 28 febriari.



Tags: The Cardigans, Long Gone Before Daylight, Nina Persson, A Camp, Stronger Than Jesus

Ny singel och musikvideo från Franz Ferdinand.



Vill man lyssna på hela nya plattan Tonight: Franz Ferdinand kan man göra det på bandet myspace (dock måste man tydligen ha ett myspace-konto och vara inloggad)
Personligen tycker jag inte att skivan verkar vara lika "hittig" som tidigare album. Bra tycker vissa. Synd tycker jag.

Tags:  Franz Ferdinand, Ulysseus, Tonight Franz Ferdinand