Det här är ingen blogg.

Norsk rock med Libertines-vibbar som förtjänar mer uppmärksamhet



Jag har skrivit om Ida Maria tidigare i bloggen, men det tål att upprepas.
Ida Maria Børli Sivertsen är alltså en norsk musiker som för närvarande bor i Stockholm. Hennes musik röst låter som en hes Feist och musiken har tydliga Libertines-vibbar. Hon har slagit i både Norge och Storbrittannien och enligt Silverfisken spelas hennes låt I Like You So Much Better When You're Naked jättemycket även i Australien.
I mellanmjölkens förlovade hemland Sverige verkar folk däremot fortfarande inte riktigt fattat hur bra hon är. Detta trots att debutalbumet Fortress Round My Heart är producerat av svenske pop-prinsen Timo Räisänen.

Det här får vi väl allt ta och ändra på? Jag menar, vem kan motstå den här hiten:



Tags: Ida Maria, Fortress Round My Heart, I Like You So Much Better When You're Naked, Timo Räisänen

Återigen, vilken är bäst: orginalet eller covern.

Det var för övrigt Säkerts cover som gjorde att jag fick upp ögonen för The Wannadies.



My Hometown - The Wannadies




Min Hemstad - Säkert

Tags: The Wannadies, My Hometown, Säkert, Min Hemstad

Det var inte bara rykten. I slutet av november släpper Timo Räisänen en ny platta.

Vill man få reda på saker räcker det ju inte bara med snack, det krävs lite action också. Sagt och gjort, jag mejlade Razzia för att få reda på hur det låg till och fick svar nästan direkt.
Timo släpper ett nytt album i slutet av november som kommer att innehålla b-sidor från singlar, t.ex. Didn't We Almost Have It All från Lovers Are Lonely-singeln, samt "tolkningar av olika låtar". Titel och release-datum är ännu inte satta men kommer att dyka upp inom kort.

Då vet ni det, gott folk!



Tags: Timo Räisänen, Didn't We Almost Have It All

Ryktet säger att en ny platta kommer släppas i höst.

Enligt GP ska Timo Räisänen släppa ett nytt album i november. Det skulle i så fall bli hans fjärde album inom loppet av fyra år (tidigare albumen Lovers Are Lonely, I'm Indian och Love Will Turn You Around har släppts 2005, 2006 och 2007)
Frågan är om ryktet stämmer. Enligt Timos blogg ska han vara pappaledig det närmsta halvåret och varken på hans officiella hemsida på skivbolaget Razzia Records hemsida hittar jag något som bekräftar att den ny skiva är på gång.

Om nu ryktet visar sig stämma hoppas jag iallafall att det här fina lilla stycket som heter We're All Gonna Die - och som hitills bara framförts live  - kommer med.



Tags: Timo Räisänen, We're All Gonna Die

Kommer jag att klara en hel dag med hårdrock?



Igår morse började likt de flesta morgonar. Barris räckte mig högtalaren till sin iPod med orden "Det här kommer du inte att tycka om" Det gjorde jag mycket riktigt inte heller, eftersom jag milt utryckt inte är så förtjust i hårdrock. Jag stod ut i ungefär 5 sekunder. Ovanligt länge, ska tilläggas.
Diskussionen kom återigen att handla om bra/dålig musik och på något sätt utmynnade det hela i en form av utmaning. Ivrigt påhejade av folk runt omkring oss beslöt vi oss för att byta musiksmak för en dag.

Alltså: Barris ska en hel dag enbart lyssna på indierock/pop och jag ska genomlida samma dag med hårdrock i öronen.

Var och en ska sätta ihop en låtlista till den andra som ska sträcka sig över dagen.Dessutom beslöt vi oss för att gradvis trappa upp det hela. Vi ska börja med samma låt och band (förslagsvis Libertines) och sedan gå ut varsitt håll. Min musik ska alltså bli hårdare och hårdare medan hans ska bli allt tralligare och popigare.

Man ska alltid vara öppen för nya saker, men ärligt talat begriper jag inte hur jag ska stå ut.
Har ni förresten några förslag på vad jag ska utsätta Barris för?

Tags:  Utmaning, hårdrock, indiepop

Tålamod har aldrig varit min starka skiva.

Därför kommer More Modern Short Stories att dyka upp i min brevlåda direkt på releasedagen. Signerad och allt.
Drabbades du plötsligt av en bottenlös avundsjuka när du läste raderna ovan (ja Becka det är dig jag syftar på) tycker jag att du ska göra som jag och gå in och förbeställa skivan här.



Tags: Hello Saferide, More Modern Short Stories From Hello Saferide

Gammal indie rostar aldrig.

Låt oss förflytta oss tillbaka i tiden.
   Det är 1994. Kurt Cobain skjuter sig i huvudet och Spice Girls grundas. Musikaliskt sett ser det alltså dystert ut i världen.
   Det är nu något händer i Sverige, framför allt i norra delen av landet. En våg av briljanta små indiepop som Popsicle och This Perfect Day har på sista tiden poppat upp som svampar ur jorden och börjat fånga omvärldens uppmärksamhet. Bland dem finns The Wannadies och den här hösten släpper de albumet Be A Girl. Ett av spåren heter You And Me Song, och kom att bli gruppens förmodligen största internatiella framgång. Den finns bland annat med på soundtracket till Baz Luhrmans film Romeo+Juliet.

You And Me Song har 14 år på nacken och The Wannadies slumrade in i slutet av 90-talet. Ändå kan jag inte låta bli att nynna med varje gång jag hör låten



Tags: The Wannadies, Be A Girl, You And Me Song

Jag reder ut ett av årets vanligaste missförstånd

För någon vecka sedan frågade mamma mig vad som egentligen var skillnaden mellan Miss Li och Lykke Li.  Hon är inte ensam om att undra. När två personer med så extremt lika artistnamn dyker upp i musik-Sverige ungefär vid samma tidpunkt är det inte så konstigt att frågorna hopas. Vem av dem är det som spelar piano? Vem har samma frisyr som Lilla My? Eller är det rent utav samma artist?
   Jag tyckte det var på tiden att frågetecknena rätades ut. Alltså:



Miss Li, som egentligen heter Linda Carlsson, är den av Liarna som spelar piano. Hon är förmodligen mest känd för att ha sjungit duett med Winnerbäck på hans sönderspelade nyckelharps-plåga Om Du Lämnar Mig Nu men hon har också skrivit egen musik. Väldigt mycket egen musik till och med. Under ett års tid hann hon släppa inte mindre än tre album och ett samlingsalbum med sina "bästa hits". Musiken skulle kunna beskrivas som glättig kabarépop och mest kända låt är troligtvis Oh Boy som hon framförde på Allsång på Skansen i somras. Jag tror åtminstone det var Oh Boy. För tillfället jobbar jag på att försöka skilja alla hennes sjuttio-elva identiska låtar åt.



Lykke Li är således den av Liarna som gjorde frisyren hårknut-mitt-på-skallen populär bland hipsters-tjejer. Förrutom att vara hårförebild har Lykke (som heter Zachrisson i efternamn och har två punkmusiker som föräldrar) ägnat sig åt att släppa albumet Youth Novels och turnera runt om i Sverige och Europa. Musiken är raka motsatsen till Miss Li. Om man vill skulle man kunna säga att musiken är svävande och konstnärlig. Eller så kan man säga som jag gör: att den är urtrist och pretentiös och att Little Bit är årets mest meningslösa låt.

Dåså, då var den frågan uppklarad (och om du undrade - nej, jag är inte speciellt förtjust i någon deras musik)

Tags: Miss Li, Lykke Li, Winnerbäck, Om du Lämnar Mig Nu, Little Bit

Låtarna lär dyka upp på nya albumet, vars release-datum ännu inte är spikat.

Arbetet med albumet, som lär få namnet Day And Age, har dragit ut på tiden. I en intervju den 19 augusti sa sångaren Brandon Flowers att musiken var 97 % klar men att texterna endast var 30 % klara. Troligtvis bör albumet vara till 100% klar någon gång i november och Flowers har sagt att han är extra förväntansfull över en ny låt med namnet Tidal Wave som ska vara inspirerad av bl.a. David Bowie. Jag har inte hittat någon ljudupptagning på Tidal Wave, däremot på två andra låtar som bandet framförde i slutet av juli i New York. Här har ni  Neon Tiger och Spaceman.


Neon Tiger


Spaceman

Tags: The Killers, Day And Age, Brandon Flowers, Tidal Waves, Neon Tiger, Spaceman

Vilken är bäst, orginalet eller covern?



Teardrop - Massive Attack



Teardrop - José Gonzales (Videon är urskum, men blunda och lyssna på musiken)

Tags: Teardrop, Massive Attack, José Gonzales

Efter att ha hört de två nya spåren tar jag tillbaka lite av den tidigare kritiken.



Igår sågade jag Bloc Partys nya låtar ganska rejält och avrådde från att förhandsboka nya plattan Intimacy. Jag tillade dock att ju inte kunde vara helt säker och att de andra låtarna på albumet kanske var bättre än bedrövliga Mercury.
   Det här var precis vad som skedde idag då jag lyssnade igenom de två nya låtarna One Month Off och Signs.  One Month Off är energisk med en refräng som fastnar samt tonartshöjning (!) medan Signs med sin speldoseliknande syntslinga är mer stilla och drömsk.
   Jag tycker fortarande inte att någon av dem håller samma klass som t.ex. Banquet, men här är en klar förbättring. För det första har man inte överlastat någon av låtarna med ljudeffekter och för det andra är de mycket mer melodiösa.
   Intimacy kanske inte är en kommersiell och lättlyssnad skiva men den känns betydligt intressantare nu.
   Fast snälla. Skippa Mercury.

Tags: Bloc Party, Intimacy, Mercury, One Month Off, Signs

Albumet, som släpps i oktober, lär innehålla flera kända gästartister.


Lily Allen och Kaiser Chiefs, här tillsammans med Kanye West.

Brittiska Kaiser Chiefs ligger inte på latsidan när det gäller skivsläpp. Lite drygt ett och ett halvt år sedan senaste albumet Yours Truly, Angry Mob släpper man åter ett nytt fullängdsalbum. Albumet, som har fått namnet Off With Their Heads, rymmer totalt elva spår och är bland annat producerat av Marc Ronson som tidigare arbetat med bl.a. Amy Winehouse och Lily Allen.
   Just Lily Allen är en av de gästartister som ryktas dyka upp på albumet. Enligt olika musiksidor på nätet kommer Allen och New Young Pony Club att medverka på låten Never Miss A Beat och som väntas släppas som singel inom den närmsta framtiden.
   Off With Their Heads släpps den 13 oktober och då får vi se om ryktena stämmer eller ej. Nedan kan ni lyssna på en live-version av Never Miss A Beat, fast utan eventuella gästartister. Det är en väldigt typisk Kaiser Chiefs-låt tycker jag. Vad tycker ni?



Tags: Kaiser Chiefs, Lily Allen, Off With Their Heads, Marc Ronson, Never Miss A Beat

Men är det värt att skaffa nya plattan?



Bloc Party orskade viss uppståndelse igår då de meddelade att de släpper nya albumet Intimacy digitalt redan imorgon, 21 augusti. I fysisk form släpps albumet inte förrän 27 oktober men redan nu kan man alltså förhandsboka albumet på bandets hemsida.
   Är det då värt att göra det? Jag gick in på deras myspace för att lyssna på nya låtarna Mercury och Trojan Horse. Tyvärr blev jag riktigt besviken. Bloc Party som på debutalbumet Silent Alarm visade prov på snygga gitarrslingor och på följande plattan A Weekend In The City bjöd på drömska syntmattor, har krånglat till det rejält för sig.
   Det känns som om ambitionen hos Kele Okereke och de andra har varit att göra det musiktekniskt avancerat och således är låtarna fulla med ljudeffekter, ekon och ett elektriskt sound, i brist på bättre ord. Tyvärr har man tappat något av det allra viktigaste: melodierna.
   Mercury, som känns som en serie skräpljud från Timbaland och hans mannar, tycker jag uppriktigt sagt illa om. Trojan Horse som är något mer melodiös är jag inte lika avigt inställd mot även om den inte kan leva upp till forna Bloc Party-meriter.
   Jag kan naturligtvis inte veta hur hela albumet kommer låta. Kanske håller övriga åtta låtar en mycket högre standard. Av det jag hört hitills tycker jag dock inte det är värt att skriva upp sig på någon bokningslista. Kära Bloc Party, det lät ju så bra innan; vad var det som gick snett?

Tags: Bloc Party, Intimacy, Mercury, Trojan Horse, Kele Okereke

Har man inget för sig kan man alltid roa sig med lite roliga tester.

På Blogthings.com finns hundratals "quiz" av det här slaget. När jag har tråkigt brukar jag gå in här och göra lite slumpvis utvalda test i stil med "Vilket sorts kaffe är du?" "Hur ondskefull är du?" eller "Vad säger din favoritpizza om dig?"
   För ett tag sen hittade jag det här testet. Resultatet kan ni se nedan och jag tycker ärligt talat att det stämmer in ganska bra på mig. Testa själv och få reda på hur indie just du är!

You Are 66% Indie

You're a very indie person, and admit it, you look down a little on people who strive to be normal. You'll indulge in a little mainstream pop culture every now and then. But for you, anything not indie is a guilty pleasure!

Tags: Test, Indie

Jag laddar med The White Stripes inför morgondagen.

Utöver sensommarkonserter och kräftskivor betyder augusti också att man ska tillbaka till skolan. Det här innebär lite kluvna känslor. Å ena sidan har man en hel del sena kvällar framför fysikboken framför sig, å andra sidan har man förhoppningsvis minst lika många eftermiddagar och kvällar med grupparbetsfika, filmmys och fester att se fram emot.
   Till alla er som också ska tillbaka till klassrummet den här veckan, tillägnar jag underbara We're Going To Be Friends, av och med The White Stripes. Låt oss drömma oss tillbaka till den där dagen då man började första klass och skolan var ett enda stort äventyr.



Tags:  Skolstart, The White Stripes, We're Going To Be Friends

 

Än är konsertsommaren inte över.

En riktigt härlig sommar går mot sitt slut och då tänker jag inte främst på väder, sol och bad (även om vi fick en hel del sådant i år) Från slutet av maj fram till dagens datum känns det som om hela Sverige varit fullspäckad med festivaler och konserter.
   Tungviktare som Hultsfred, Arvika och Peace & Love har varvats med mindre endagsevenemang som till exempel Where The Action Is. Både Kent och Lars Winnerbäck gav sig ut på Sverigeturné och tog med sig förband som i princip drog lika mycket publik som de själva. Thåström hängde med Kent och Winnerbäcks spelningar var snudd på endagsfestivaler med akter som Maia Hirasawa, Markus Krunegård, Sofia Karlsson och Miss Li. Dessutom har jag ju ännu inte nämnt de utländska giganter som besökte Norden. Säga vad man vill om Bruce Springsteen och Iron Maiden men onekligen drar de mycket folk.

Än är musiksommaren här i Göteborg dock inte till ända och det kan vi tacka Liseberg för.
   Ja just det, denna überfolkliga nöjespark som luktar frityr och som mest tycks locka en publik under sju år samt deras föräldrar. Om man sållar lite i innehållet på Stora Scen och nybyggda Taubescenen hittar man dock riktiga guldkorn sista delen av säsongen innan parken stänger. Dessutom är det väl ärligt talat mysigare att lyssna på musik under stjärnklara kvällshimlar än en i ljuset av en stekande sol? Så ta på dig en extra kofta, bege dig till Liseberg och avnjut följande band:

21 och 28 augusti, 21:00 och 5 september, 19:00  TAUBESCENEN 
     Augustifamiljen är inga mindre än Daniel Gilbert, Oscar Wallbom och de andra killarna i Håkan Hellströms band. De som sett Hellström live vet att det här är ett band utöver  det vanliga. Augustifamiljen spelar covers och brukar ha med sig kreddiga gästartister, bl.a. Ebbot, Titiyo och vännen Theodor Jensen.

26 september, 20:00 STORA SCEN                    
   Håkan Hellström på Liseberg är en klassiker. Vill du se Håkan och tidigare nämnda Augustifamiljen göra första spelningen på sin kommande hösturné ska du bege dig till Stora Scen allra senast halv åtta. De första fansen brukar vara vid scenkanten redan när parken öppnar. Här är ett smakprov på vad som väntar.

27 september, 19:00 TAUBESCENEN                      
   Anna Järvinen var nominerad till fyra grammisar 2008, bland annat årets kvinnliga artist. Musiken kan beskrivas som jazzig indiepop och lever väl upp till alla dessa nomineringar. Jag har aldrig sett Anna live, men av det jag hört låter det onekligen lovande.

4 oktober, 19:00  STORA SCEN                      
   The Soundtrack Of Our Lives med Ebbot i spetsen släpper ny platta till hösten och vad kan då vara mer passande än en konsert i hemstaden Göteborg för att få spela de nya låtarna. En inte allt för vågad gissning är att gamla favoriter som Bigtime också kommer dyka upp.

Tags: Liseberg, Augustifamiljen, Håkan Hellström, Anna Järvinen, The Soundtrack Of Our Lives

En småtrist måndag kan det vara upplyftande med lite brittisk indierock med skönsång och stråkar.



Som jag tidigare nämnt hade jag aldrig hört talas om amerikan-britten Devonte Hynes eller hans soloprojekt Lightspeed Champion innan han dök upp som första akt på Way Out West. Efter bara några minuter in i konserten insåg jag vad jag gått miste om i min okunskap.
   För det första har Hynes en fantastisk röst: tonsäker, mjuk men ändå inte allt för välpolerad. Den här beskrivningen skulle man även kunna tillämpa på själva musiken som är ytterst välskriven och melodiös. Indie-pop, folk och americana är några av de flera genrer jag har sett debutalbumet Falling Off The Lavendel Bridge kategoriseras i och alla dessa fungerar bra på en och samma gång utan att det för den delen blir spretigt.
   Här ovan ser ni videon till låten Midnights Surprise. Observera att det här är den kortare radio-versionen. Orginal-låten är närmare tio minuter lång och kan avnjutas här.


Tags: Lightspeed Champion, Devonte Hynes, Falling Off The Lavendel Bridge, Midnight Surprise

The Strokes-disco från innerstan.

   Det har viskats lite om Ram Di Dam ett tag nu. Första gången jag hörde dem var för gissningsvis ett år sen då en vän fick mig att lyssna på låten med den roliga titeln Sex, Drugs N' Frisbeegolf, en låt som satte sig på hjärnan likt söt fruktkola mellan tänderna och vägrade försvinna. Sen dess har killarna hunnit spela runt om på klubbarna i stan och blivit intervjuade av GP. Nyligen spelade de på radioprogrammet The Tommy Show på Radio City.
   Musiken befinner sig i samma  gitarr-melodiösa marker som The Strokes, och sämre influenser kan man ju ha. Sångarens röst påminner också lite om Julian Casablancas i tidigare nämnda band. Det är bubbligt som kolsyra, sprudlande och dansvänligt. Jag får också en känsla av disco, speciellt när jag hör de lite nyare låtarna på deras myspacesida.
   Ram Di Dam är väl värda en genomlyssning. Sex, Drugs N' Frisbeegolf håller än, men min favorit är nog The Smallest Town On Planet Earth. Lyssna här!




Tags: Ram Di Dam, Sex, Drugs N' Frisbeegolf, The Strokes, The Smallest Town On Planet Earth

En vemodig och vacker poplåt som troligtvis kommer glädja alla typer av Annika Norlin-fans.

Låten heter Anna och släpps som jag tidigare nämnt i butik den 27 augusti.

När jag hörde låten insåg jag att det inte var första gången. Annika Norlin och gänget framförde den redan under Way Out West förra året och har även framfört den live i andra sammanhang.
   De som älskar sprudlande My Best Friend och San Francisco blir måhända en smula besvikna. Musikaliskt går låten snarare i samma fotspår som Annikas andra projekt Säkert! - hennes röst är kärvare och vemodigare och den akustiska gitarren är utbytt mot en elgitarr med mer riv i.
   Den börjar direkt direkt utan instrumental inledning och med Annikas sköna stämma som berättar historien om Anna, en fiktiv dotter och hur dennas liv hade kunnat bli. Det är melankoliskt men också smart och emellanåt ganska roligt. Annika bevisar åter igen att hon är en av Sveriges bästa textförfattare men också att hon har en känsla för melodier. Refrängen smyger sig in och fastnar i huvudet utan att för den delen vara tugummi-kletig. Ska jag komma med någon kritik skulle det möjligen vara att första delen av låten blir lite enformig.

Det är kanske ingen låt att dansa euforiskt till på festivaler men en vacker poplåt som troligtvis kommer att förena både Hello Saferide- och Säkert!-fans.




Tags: Hello Saferide, Anna, Säkert!

Det är ju väldigt tråkigt att behöva vänta två veckor.

Därför tycker jag vi gör såhär istället: jag släpper Hello Saferides nya singel Anna här på bloggen redan imorgon, 16 augusti. Låter det bättre?


Tags: Hello Saferide, Anna

Nya plattan finns äntligen i butik i september och första singeln släpps i augusti.


Skivan med namnet More Modern Short Stories From Hello Saferide släpps den 24 september. Annika Norlin hälsar från Hello Saferides hemsida att skivan varken innehåller handklapp eller speciellt mycket akustisk gitarr:
"I’m telling you this now, so you have some time to digest this information." skriver hon. Personligen är jag inte ett dugg oroad. Är det något Annika kan är det att skriva underbar popmusik oavsett vilket tempo eller vilka instrument.

Första singeln, Anna, släpps redan en månad innan, 27 augusti. Vill du tjuvlyssna på ett annat spår från skivan så finns det ett youtube-klipp från låten I Wonder Who Is Like This One i mitt tidigare inlägg här.


Tags: Hello Saferide, More Short Stories From Hello Saferide, Annika Norlin, Anna, I Wonder Whi Is Like This One

Way Out West blev inte årets sista konsert trots allt. I september drar Håkan Hellström ut på turné i Norden.

Alla de som oroat sig över att den obligatoriska spelningen på Liseberg såg ut att utebli kan andas ut. Den 26 september står Håkan och bandet på Stora Scen. Konserten inleder den hösturné som kommer att pågå fram till 15 november då den avslutas i Malmö. Under dessa månader besöks bland annat Lund, Luleå, Norrköping och Stockholm men också Oslo och Köpenhamn. Hela spelschemat finns här.




Tags:  Håkan Hellström, turné, Liseberg

Hur bra var egentligen Håkan? Vilka var det som hade tellietubbies på scen? Och lyckades Becka och jag ta oss in på någon av klubbarna tillsist? Svaren får du i den rafflande fortsättningen av festivalbloggandet.

Lördag


Joan As Policewoman blev dagens första konsert. Joan och övriga bandet verkade lite bakis, ljudet strulade och de blev avbrutna av en (något överförfriskad?) kille som ville att Joan skulle gifta sig med honom. Inte världens bästa konsert alltså, även om Joan kunde onekligen ta ton.


José Gonzales spelning var precis så bra som Christian Kjellvander inte var. Vackert, vemodigt och stilla - men utan att det för den delen blev tråkigt. Höjdpunkten var nog Massive Attack-covern Teardrop. Ja, och så Heartbeats naturligtvis.

Därefter följde dagens första såkallade hiphop-paus. Det vill säga det var någon trist hiphop-artist (Kelis) på scen och alltså kunde man dra och käka något under tiden.




Sahara Hotnights var nästa band på tur. Och jävlar vilken konsert det blev. Jag har sett Robertfors finest ett flertal tillfällen och jag aldrig sett dem så bra. De drog av hit efter hit och flera låtar som jag tyckt varit lite svaga på senaste skivan växte till sig ordentligt när de framfördes live. Precis som på Hultsfred förra året var det inte bandet utan publiken som var problemet. Tyvärr är Sahara Hotnights fortfarande stämpade som "tjejband" av många. Alltså stod ett flertal personer bara och hängde vid scenkanten och såg apatiska ut (väntade gissningsvis på Håkan Hellström) och applåderade knappt. Det är förbannat tråkig attityd. Sahara Hotnights är ett av de bästa rockbanden vi har i Sverige, minst lika bra som Caesars, som spelade samtidigt (Jerk It Out ni vet) och förtjänar ett bättre bemötande.  Det var först under Hot Night Crash som folk började fatta vad det var frågan om och började dansa loss och sjunga med.


Frida Hyvönen hade jag aldrig sett innan. Hon kunde visserligen inte leva upp till mina husgudar Annika Norlin och Maia Hirasawa men det beror nog mer på mig än på Frida. Bäst var en låt som handlade om hennes barndomskärlek, men som jag tyvärr inte lyckades uppfatta namnet på. Någon som vet?

Sen var det dagens andra hiphop-paus (N.E.R.D. och gaphalsen Lil'Kim) och sedan var det...


...Håkan Hellström. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om falsksångaren från Frölunda och vad det är som gör honom så fantastisk, konsert efter konsert. Jag nöjer mig med att säga att Becka - som egentligen inte är något hängivet fans av honom - gick från konserten med världens största leende och sa "Gud vad bra han är!". Höjdpunkt: när Daniel "Hurricane" Gilbert grät under avslutningslåten Det Är Så Jag Säger Det. Enda negativa: ingen Långa Vägar.




Flaming Lips därefter gav mig en uppfattning av hur det skulle vara att ta LSD. Sångaren Wayne Coyne inledde med att rulla runt i publikhavet i en enorm genomskinlig plastboll. Scenen var fylld av dansande telletubbies och aliens och det sprutades konfetti. Nämnde jag förresten lasershowen eller den enorma discokulan? Hur det lät? Ingen aning. Jag var för hänförd av alla effekter för att lyssna.


Neil Young var sist ut och i princip alla festivalbesökare var där (jag tycker lite synd om Lycke Li som spelade samtidigt) Liksom alla GMG:are (Gubbe Med Gitarr) var han garanterad toppbetyg i alla tidningar dagen efter. Levde han upp till hypen? Tja, jag måste erkänna att han var bättre än jag väntat mig. Gubben kunde onekligen lira elgitarr om man säger så. Kanske inte riktigt min musik dock. Becka och jag drog efter en halvtimme.

Och ja: vi kom in på Storan! Vi kunde knappt tro att det var sant men som sagt, folk var ju kvar på Neil Young och kön hade inte hunnit bli speciellt lång. Vi stannade enda fram till stängningsdags och då hade vi mer eller mindre dansat sönder våra fötter, fått en inbjudan till en svartklubb i Gamlestan och tja, haft riktigt förbannat roligt. Perfekt avslutning på en underbar helg. Finns det något underbarare än att vandra längs Göteborgs-gator en ljummen augustinatt och småsjunga Ramlar tillsammans?

Tags: Way Out West, Joan As Policewoman, José González, Sahara Hotnights, Frida Hyvönen, Håkan Hellström, Flaming Lips, Neil Young

Vilken helg!

Vilken dunderhit Way Out West blev! Festivalen överskred helt klart mina förväntningar. Och då kan jag tillägga att jag mina förväntningar var högt ställda. Jag kunde inte blogga kontinueligt under helgen, både på grund av tidsbrist och internetstrul på datorn. Därför får ni ett genomdrag av hela festivalen

Torsdag
På kvällen hämtade min kära vän Becka och jag ut våra festivalarmband på Storan och stack ner till Sticky Fingers i god tid för att se Louis XIV och Gutter Twins. Ja, det var åtminstone vad vi trodde. Kön ringlade sig lång längs gatan och efter en kort stund var det fullt. Ja, det vill säga om man inte betalade 120 spänn och det vägrade vi göra. Därefter följde någon timmes pendlande mellan Storan, Styrbord Babord och Uppåt Framåt innan vi tillslut hamnade på ett knökfullt Kontiki. Trevligt för all del men inte riktigt vad vi hade räknat med. Klubbköerna var nog festivalens enda stora miss och jag hoppas innerligt att Luger-gänget försöker göra något åt det till nästa år.

Fredag
Efter denna lite knackiga start var vi laddade inför den riktiga festivalstarten dagen därpå och vi blev inte besvikna.




Lightspeed Champion, dagens första artist, blev en positiv överraskning. Jag hade aldrig hört talas om Devonte Hynes eller hans musik tidigare men hans melodiösa, lite funkiga indiepop fick mig att vilja höra mer. Vilken röst! Och vilket tight band. Höjdpunkten, förrutom Star Wars-introt på slutet, var nog Midnight Surprise men det fanns många låtar att välja och vraka mellan. Skivköp nästa!


Christian Kjellvander såg vi bara lite av. Visst, killen kan sjunga, men tempot höll snigelfart. Till och med mellansnacket gick i slowmotion. Jag har verkligen inget emot finstämd gitarrmusik men det här var snarare trist.


Kenge Kenge från Kenya var raka motsatsen till Kjellvander: glädje, trummor och dansare som gjorde ett flertal klädbyten under en - för mig - svindlande kort tidsperiod. Gick därifrån med ett stort leende på läpparna.


Franz Ferdinand-väntan inleddes en timma innan konsert-start för att få så bra platser som möjligt. När ljudet av Looptroop Rockers från Azalea-scenen mittemot dog ut var spänningen upptrissad till max. Första halvan av konserten levde upp till förväntningarna med råge: inledande Michael, en av mina favoriter, följdes i snabb följd av bland andra Do You Want To, Walk Away och Take Me Out. Därefter tog hitsen slut och man började med de nya låtarna. Det var då det blev problem. En av de största nycklarna till en riktigt lyckad konsert är igenkänning: att få höra sina älsklingslåtar och dansa omkring och sjunga med. Det var inget fel på det nya materialet men den inledande euforiska stämningen i publiken sjönk markant andra delen av konserten. Det var först sista låten, välbekanta This Fire, som glädjen återfann sig. Sammanfattningsvis: bra konsert, utan tvekan en av de bästa på festivalen. Dock har jag en känsla av att den hade kunnat nå riktigt svindlande höjder om bara låtmaterialet varit mer utav en blandning av gammalt och nytt.





Grinderman med Nick Cave i spetsen var roliga att se på, inte minst den fiolspelande gubben i helskägg som såg ut som någon form av galen rysk jultomte. De var däremot inte riktigt lika roliga att lyssna på. Mer kvantitet än kvalitet på ljudet om man säger så.


Sigur Rós därefter blev därefter lite som balsam för öronen. Svävande, drömmande och - om man är elak - något flummigt. Islänningarna hade stora balonger på scen som skiftar färg och hade lejt en hel orkester som komp. Väldigt vackert men efter FF och Grinderman-tempot blir det nästan lite sövande.


Broder Daniel var inte som jag trott. Ryktena om ångestskrin och sönderslagna trummset, plus det faktum att det var deras sista konsert, fick mig att vänta mig kaos och desperation. Istället var det....tja, vuxet. Välstädat. Inte speciellt dramatiskt utan mer nostalgiskt. Inte ångestframkallande utan mer tröstande kanske, för alla pandor som suttit vid scenen ända sedan tolvtiden på dagen. Därmed inte sagt att det inte var bra. Det var bra. Med risk för att låta pretentiös tycker jag låtarna har hjärta och själ på ett unikt sätt. Henrik Bergren är ju dessutom onekligen en väldigt speciell frontman. Det känns dock som att vara tio år försent. Tänk om man skulle fått se Broder Daniel då, då de var som allra störst och bäst!

Vi stack någon kvart före slutet av BD i tron att vi då skulle kunna ta oss in på Pustervik. Icke sa nicke. Då vi kom var det redan fullt och efter vad vi hörde ryktas var det likadant på de andra ställena. Vi gav upp ganska omgående och vandrade istället upp och ner för Andra Lång, hamnade på Sejdeln och tillsist säkra kortet Notting Hill.


Tags: Way Out West, Lightspeed Champion, Christian Kjellvander, Kenge Kenge, Franz Ferdinand, Grinderman, Sigur Rós, Broder Daniel