Det här är ingen blogg.

Stilig svartsynt synth.



En anonym läsare undrade häromdagen om jag noterat att Nordpolen släppt nytt. Svaret är: ja, det har jag. Det har nästan varit svårt att ungå med tanke på hur hypad och hissad debutplattan På Nordpolen blivit.
   I regel gillar jag musik som får mig på bra eller åtminstone bättre humör, vilket kanske märks i mitt intresse för pop à la Håkan Hellström, som trots delvis ganska mörka textrader ändå lyckas låta hoppfull och glad. Nordpolen är raka motsatsen. Som den felande länken mellan Broder Daniel och The Tough Alliance låter musiken som buteljerad ångest och allvar. Mycket snyggt paketerat förvisso, med sitt vackra electronica-sound, men ändå lika svart som en iskall natt i januari.
   Trots detta så är det första jag tänker på när jag hör Nordpolen, hur härligt det vore att dansa till Vem Har Sagt. Ni vet, dansa med slutna ögon och enbart fokusera på musiken och dansen. Kanske lite märkligt, men så är det.
   Sammanfattningsvis är Nordpolen inte ett band jag kommer att sitta och lyssna på, på bussen på morgonen som en uppladdning inför dagen. Dyker däremot Vem Har Sagt eller Skimret upp på en klubb under hösten kan jag lova att jag är en av dem som kommer att dansa med.

Tags:Nordpolen, På Nordpolen, Broder Daniel, The Tough Alliance, Vem Har Sagt, Skimret

Herregudherregudherregud.....!

När jag kom hem från jobbet idag fanns det här mejlet i min inbox:

Från: [email protected]

"Hej och grattis!
 
Du och en kompis är välkomna på inspelningen av P3 Live Session med
Hello Saferide och Ida Redig torsdag 2 oktober i Göteborg...."

Tack, tack, tack Sarah som tipsade mig om tävlingen!

Tags: Hello Saferide, P3 Live

Tags:  Armand Mirpour, Curly Boys Law, Josie, Boy Will Sing For Directions Home

Falsksångaren från Västra Frölanda gör det han är bäst på.



Det finns spelningar. Och så finns det Spelningar.
   Håkan Hellström är ett säkert kort när det gäller Spelningar. Detta beror både på huvudpersonen själv och det fantastiska kompbandet Augustifamiljen (som förtjänar mycket mer cred) men också på publiken. Alla - och då menar jag verkligen alla - går dit, även de som egentligen inte tycker så speciellt mycket om Håkan Hellström. För många är det nästan lika mycket tradition som jordgubbar på midsommar. Stämningen var alltså på topp redan innan konserten hade börjat.
   Men nog om publiken. Efter en kort presentation med en liten blinkning till nästa lördags konsert med Soundtrack of Our Lives drog bandet igång underbara Tro, Hopp Och Tvivel och under ett crescendo av jubel gick herr Hellström ut på scen och tog Liseberg med storm. Gamla favoriter som Gårdakvarnar Och Skit och Klubbland blandades med nya låtar som Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din och - äntligen! - min personliga favorit Långa Vägar. Mellan detta fick vi höra små anekdoter om låtarna vilket var nästan lika underhållande. Det var högt tempo hela vägen, men höjdpunkterna kom mot slutet då För En Lång Tid och framför allt Kom Igen Lena fick hela folkhavet att dansa med. Det hela avlutades med allsångsvänliga Vi Två, 17 År.
   Håkan Hellström håller alltid en väldigt hög lägstanivå vilket gör att man nästan börjar leta fel. Det enda jag har att anmärka på är att är att energin var aningens aningens högre under Way Out West, å andra sidan var publiken då redan "uppvärmd" med två dagars konserter.
   I övrigt finns inte mycket att tillägga. Håkan gjorde det han var bäst på, nämligen att framföra euforisk och känslosam pop, och spelningen blev precis så bra som man hade kunnat hoppas på. Jag har redan börjat nedräkningen till nästa september.

Tags: Håkan Hellström, Liseberg, Tro Hopp Och Tvivel, Gårdakvarnar Och Skit, Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din, Långa Vägar, För En Lång Tid, Kom Igen Lena, Vi Två 17 År

Utekvälls-rekord?

Vi åkte hemifrån vid 18:07 igår för att bege oss till konserten på Liseberg.
Klockan 15:50 idag var vi tillslut hemma.

Jag måste erkänna att jag är aningens sömnig.

Tags:  Liseberg, utekväll

Höstglädje och skoltrötthet är ingen bra kombination.



Endel människor går in i höstdeprissioner såhär års, själv är jag inne i ett "höstrus". När termometern sjunker några grader, träden i Vasastans allér skiftar färg och solen skiner från en klarblå himmel - vem har då lust att ägna tanken mer komplicerat matematik än den som krävs för att räkna ut hur många cafébesök man kan hinna med på en vecka utan att bli totalt bankrutt?
   Klockan 20:00 ska jag bänka mig framför TV:n och se SVT:s nya nöjesmagasin Hype. Imorgon blir det Hellström & Co på Liseberg. Fram tills dess ska jag försöka ägna mig åt matteboken och lyssna på I'm From Barcelona.



Tags:  Hype, I'm From Barcelona, Paper Planes

Annika Norlin gör det igen.



När man sett fram emot något mycket länge blir man ofta besviken då man väl får det man vill ha. Precis som ett barn som längtar efter julafton blåser man upp en enorm förväntelsebubbla som spricker när tomten, julklapparna eller vad det nu är man väntat inte kan leva upp till allt man hoppats på.
   Det jag vill säga är att höga förväntingar och hypar är sällan bra. I slutändan blir man oftast besviken.

   Min personliga Annika Norlin-historia inleddes i början av 2007 då min vän Becka skickade My Best Friend och Loneliness Is Better When You're Not Alone. Sen var jag bokstavligen fast. Jag skaffade såväl första skivan Introducing... som svenska projektet Säkert och stod längst fram på hennes konserter både Hultsfred och Way Out West i fjol. Det irriterade mig nästan att framgången med Säkert! gjorde att namnet Annika Norlin spreds över landet. Det var ju MIN musik, för tusan.
   Mina förväntningar inför kommande albumet har varit skyhöga, vilket de som följer min blogg säkert märkt. Oroväckande höga till och med. Fanns det någon som helst möjlighet att Annika Norlin kunde leva upp till dem. Jag var nästan nervös när jag satte på skivan på CD-spelaren.
   Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Annika har gjort det igen: skrivit helt och hållet underbar popmusik.

   Vi kan börja med texterna. Jag har tidigare hävdat att Annika Norlin är den bästa textförfattaren i Sverige idag och hon gör mig inte besviken. Varje sång är en egen liten historia och handlar om allt från att förlora oskulden till att vänta på en backpacker-pojkvän och att vara en sån där person som andra aldrig riktigt lägger märke till. Det är välformulerat, roligt och sorgligt, personligt utan att någonsin bli pretentiöst.
   Texter i all ära men det är trots allt för musikens skull man gillar en skiva. Den oskuldsfulla akustiska gitarren från första skivan har bytts ut mot dramatiskt piano och elgitarren från Säkert. Det känns vuxnare utan att för den delen vara tråkigt. Stillsamma balladen I Wonder Who Is Like This One varvas med fartigare låtar - som jag personligen tycker bättre om - exempelvis Sancho Panza och Traveling With HS. Det enda jag skulle kunna anmärka på är att vissa låtar är aningen långa - medan andra tycks ta slut på tok för fort.
  
   Jag kan vara svartsjuk som få och gillar inte när andra rör "mina" saker. När det gäller Hello Saferide kan jag dock tänka mig att göra ett undantag. Ingen borde få gå miste om ett så underbart album som More Modern Short Stories.

Låt för låt

I Wonder Who Is Like This One

"People are like songs, it's true..." är inledningsfrasen som kan sammanfatta hela låten. Till akustisk gitarr och Maia Hirasawas stämma i bakgrunden får vi veta att den bästa sortens människor är de som är som God Only Knows med The Beach Boys. Magiskt.

2008

Känns ovant att höra Annika sjunga i ett så lågt register. För övrigt finns inte mycket att säga om den här låten, som känns som en melankolsik uppföljare till tidigare låten 2006.

Overall

En duett med Andreas Mattson, som ett föräldrarpar till en nynazistisk son. Det nerviga pianokompet blir nästan lite jobbigt i längden. Texten är underhållande.

Lund

Textrader som "...he came from the south of Sweden and he spoke just like a Dane" får en Skåne-vän som mig på fall. Vacker pianoslinga och ungdomsminnen i en skön kombination.

X Telling Me About The Loss Of Something Dear, At Age 16

Bitterljuv, bedårande och briljant. Dramatisk utan att bli svulstig, en melodi som fastnar utan att tränga sig på. Kan man begära mer?

Middleclass

Vill du råna en bank med mig? Roligaste texten på skivan så långt.

Parenting Never Ends

Godnattsångskänsla. Kanske beror det på att jag inte riktigt kan appelera till längtan att styras och skyddas av sina föräldrar men den här låten känns lite blek i jämförelse med de andra.

Anna

Inte så konstigt att den här låten är skivans första singeln. Extremt välskriven text och en sötsur melodi som man inte kan låta bli att nynna med i. Min favoritlåt.


25 Days

Jag är svag för körer och vals-takt. Den här låten om kärlek på distans påminner en smula om Get Sick Soon från tidigare albumet. Romantiskt och vackert.

Sancho Panza

Vass och snabb. Allt för snabb till och med, den här låten hade gott kunnat vara längre!

Traveling With HS

Det är ingen hemlighet att jag älskar Annikas snabbare, dansvänligare låtar och den här låten uppfyller alla mina kriterier för en sådan, trots att den handlar om att vara blyg och trivas med att vara ensam.

Arjeplog

Kanske är jag lite för mycket göteborgare för att älska den här typen av norrlands-patriotism. Stråkarna gör att jag tänker på filmmusik när jag hör den här avslutningslåten, jag tror att den skulle göra sig väldigt bra som soundtrack.

Tags:  Hello Saferide, More Modern Short Stories, Annika Norlin

Titta vad jag hittade i brevlådan idag

Mitt utlåtande (som jag vet att ni alla trånar efter) kommer senare ikväll.




Tags: Hello Saferide, More Modern Short Stories

Det har inte jag.



Jag ser verkligen fram emot den här veckan, främst av dessa två anledningar:

•  På onsdag, 24 september, släpps äntligen More Modern Short Stories...av och med Hello Saferide. Jag kommer därför sjukskriva mig, låsa in mig i mitt rum tillsammans med en CD-spelare, förstärkare samt lite knäckebröd, och vara totalt onåbar fram tills...
• ...fredag, 26 september. Då spelar nyblivne tvåbarnsfarsan Håkan Hellström på Liseberg. Halva stan kommer vara där. Den intressanta halvan alltså. Är du en av dem? Då finns det ingen ursäkt för att inte dyka upp.

Skulle man trots detta inte få nog av bra musik kan man ju alltid titta in på Storan på söndag, som gästas av bland andra Ebbot, Joel Alme och Maia Hirasawa. Det är Faktum som samlat ihop ett gäng musiker och intäkterna går till deras arbete mot hemlöshet.

Måndagsångest? Knappast!

Tags: Hello Saferide, Mor Modern Short Stories, Håkan Hellström, Liseberg, Storan, Ebbot, Joel Alme, Maia Hirasawa, Faktum

Tänka sig att två låtar kan vara så märklig lika. En ren tillfällighet, eller hur Kid Rock?


Werewolves in London - Warren Zevon


All Summer Long - Kid Rock

Tags: Warren Zevon, Werewolves In London, Kid Rock, All Summer Long

Det är en väldigt liten stad vi lever i.



Igårkväll var det firmafest på Pour Bon. Utöver tacos, öl och spex - bland annat ett extremt intern-roligt stand-up nummer där det drevs hejdlöst med coacherna - bjöds det på vackert pianospel och sång i Rufus Wainwrights anda av vinnaren av GP Scen, Mike Pearl, min arbetskamrat sedan ett tag tillbaka vilket jag inte hade en aning om.
   Sedan var vi ett gäng som drog vi vidare. Vi velade lite mellan bl.a. The Queen och Pustervik innan vi tog vagnen bort till Botaniska och Kontiki. Very nice indeed.

Under kvällens gång kom samtalen mycket att handla om gemensamma bekanta och hur alla tycks känna varandra. Min nuvarande bekantskapskrets är ett, snudd på, incestuöst nätverk där alla känner alla, eller åtminstone känner till allt om alla.
   Ja, det händer ju att man tror sig stöta på ett helt nytt ansikte men förr eller senare visar det sig alltid att denne någon är granne, barndomsvän, f.d. klasskamrat eller ex till minst tre av ens nuvarande bekanta.
   För att bevisa den här tesen testade vi om en av killarna som jag precis träffat och jag själv kunde hitta några "länkar" mellan oss. Inom loppet av en halv minut visade det sig att han kände både en gammal klasskamrat, en gammal dagiskamrat (säger man så?) och systern till en av mina nuvarande klasskamrater.

Likadant är det ju som bekant i Götets musikliv. Henrik Bergren gick i samma årskurs som Håkan Hellström, båda spelade i Broder Daniel tillsammans med Pop-Lars som brukade spela i Hästpojken tillsammans med Martin Eliasson, som tidigare spelade i Bad Cash Quarter med Jonas Lundqvist,  som idag kör solo med Jonas Game och som är bekant med The Tough Alliance som i sin tur tydligen brukar festa ihop med...Henrik Bergren. Och det här är ändå bara en av de kortare länkarna i kedjan där alla är polare med alla och spelar i varandras band.

Jag älskar Göteborg men ibland känns det som om det inte vore fel med ett rejält miljöombyte.

Tags: Göteborg, Mike Pearl, Kontiki, Henrik Bergren, Håkan Hellström, Broder Daniel, Pop-Lars, Hästpojken, Martin Eliasson, Bad Cash Quartet, Jonas Lundqvist, Jonas Game, The Tough Alliance

Enligt Aftonbladet fick Håkan Hellström ytterligare en son idag.



Tänkte bara passa på att gratulera den nyblivne fadern.

Tags:  Håkan Hellström, pappa

Vad svårt det ska vara att hitta noter till låtar!

Just nu är jag på jakt efter tabbar - eller allra helst noter - till Visit To Vienna med Sahara Hotnights och Kom Igen Lena med Håkan Hellström. Till den sistnämnda har jag hittat kanonbra ackord på huvudpersonens hemsida, men när det gäller Vienna-låten är det svårare. De jag hittar håller ingen vidare kvalitet. Om det är någon råkar veta något bra ställe att leta på får ni gärna säga till.

Vad jag ska med noterna till? Det får ni se...

Tags: Tabbar, noter, Visit To Vienna, Sahara Hotnights, Kom Igen Lena, Håkan Hellström

Hä rär videon till Hello Saferides Anna.

Efter några dagars strul med internet är jag tillbaka. Glädjen blev inte mindre då jag upptäckte att Hello Saferide har släpppt en video till singeln Anna. Den får tjäna som en uppladdning inför skivsläppet nästa vecka (och som jag redan snackat så mycket om att ni måste tröttna på mig vid det här laget) Hur som helst, bra video till bra låt. Ta och lyssna!



Tags:  Hello Saferide, Anna

Indierockare från Austin släpper nytt - och kommer till Sverige.



En av nackdelarna under Way Out West var att flera intressanta akter krockade. Då vi tillexempel var tvungna att välja mellan Okkervil River och Franz Ferdinand som spelade samtidigt, kändes det ganska självklart att välja Alex Kapranos & Co. Nu i efterhand tycker jag ändå att det är väldigt synd att vi missade bandet med det något udda namnet (döpt efter en rysk roman), speciellt när jag har några av låtarna från nya albumet The Stand Ins. Countrydoftande vemod blandas med studsig indie i en skön kombination. Mina favoriter hitills är Lost Coastlines och Pop Lie men det finns flera att välja mellan.
   Precis när jag lyssnat igenom låtarna på deras myspace och återigen förbannat den där bandkrocken råkar jag kasta en blick längre ner på sidan och hittar riktigt goda nyheter: nu till hösten dyker bandet upp i Sverige, närmare bestämt på Mejeriet i Lund, Debaser i Stockholm och framförallt på Pustervik här i Göteborg, den 29 oktober? Någon som vill hänga med på konsert?

Tags:  Okkervil River, The Stand Ins, Lost Coastlines, Pop Lie  

Musikalfilm - med enbart Beatles låtar.



Nu nu höstmörkret börjar krypa närmare passar jag på att slänga in ett filmtips i bloggen. Ett musikaliskt filmtips naturligtvis.
   Det är inte ofta filmer lever upp till de förväntningar man fått av trailers innan men Across The Universe som jag hyrde nu i helgen gjorde mer än så. Att jag gillar Beatles redan innan kan naturligtvis ha med saken att göra, men jag skulle tro att Julie Taymore's film skulle kunna Beatles-frälsa vem som helst.
   Kort resumé: Liverpool-grabben Jude sticker till USA för att leta upp sin försvunne pappa, blir vän med avhoppade Princeton-studenten Max och flyttar tillsammans med denne till ett kollektiv i Greenwich Village i New York under blommande den hippie-eran. Jude blir förälskad i Max syster Lucy och allt verkar vara frid och fröjd. Men så blir Max inkallad till kriget i Vietnam...
   Storyn påminner en aning om Hair, men är i övrigt sammanvävd av olika Beatles-låtar som With A Little Help From My Friends, Come Together och Strawberry Fields. Beatles-nörden kan sitta och leta låtreferenser (det finns gott om dolda sådana) medan vi andra bara kan sitta njuta av de färgsprakande musiknummren. Gå och hyr den nu!


I've Just Seen A Face

Tags: Across The Universe, The Beatles, I've Just Seen A Face

Never Miss A Beat blir första singeln från nya albumet.

Albumet släpps, som jag tidigare nämnt, den 13 oktober. Fram tills dess får vi nöja oss med videon till Never Miss A Beat, där britterna beklagar sig över dagens ungdomar. Ungarna i videon verkar iallafall ha skoj.



Tags:  Kaiser Chiefs, Never Miss A Beat

Hur gick det när ett metal - och ett indie-fan bytte musiksmak för en dag?

Klockan tio möttes vi i klassrummet och utväxlade iPods. Min lista var på 28 spår, Barris på 32 men tidsmässigt var de nästan exakt lika långa, strax över två timmar. Prestigen var på topp. Hur skulle det gå?
Starten gick då matte-lektionen började och jag måste erkänna att jag hade något svårt att koncentrera mig på derivata och liknande i början. De första låtarna (allra första var Time For Heroes, eftersom vi som sagt beslutat oss för att börja med samma låt) var låtar med The Strokes och The Killers vilket inte var så underbart som jag trodde. Vem hade kunnat ana att dessa indie-rockare kunde låta så väldigt mycket metal?
Led Zeppelin som jag matats med sen barnsben av en hängiven far var så det var inte så farligt. Därpå följde lite allmänt skrammel och bank. Ett guldkorn hittade jag dock, Anna Molly med Incubus. Somewhere I Belong med mitt gamla favoritband från sjunde klass, Linkin Park (det trodde ni inte va?) var inte heller fel.

När det var dags att gå på lunch hade jag tagit mig igenom nästan halva listan och kände mig ganska nöjd med mig själv. Allt var väl ingen höjdare, men jag kunde åtminstone lyssna på det utan att vilja skrubba öronen med sandpapper.
I kön till matsalen fick jag dock den första kallduschen. Enligt mina klasskompisar var den förfärade minen jag antog tydligen ganska rolig att betrakta. Jag ska inte beskriva hur jag tycker det lät, men som sagt: In Flames är inte mitt nya favoritband.

Efter lunch tyckte jag att jag förtjänade en paus från all metal och återupptog lyssnandet vid klockan ett. Under den här andra halvan av låtlistan hade jag väldigt svårt att skilja låtarna åt. Det verkade som om dialogen mellan musikerna i de olika inspelningsstudiorna gått ungefär såhär.
- Undrar vad som händer om vi trummar så hårt och snabbt vi kan, distar gitarrerna så att förstärkarna nästan sprängs och låter sångaren vrålar i micken?
- Vi måste testa, grabbar!
Sista halvtimmen var alltså ingen höjdare, milt utryckt. The Haunted och Dark Tranquility är ytterligare två låtar som inte kommer att dyka upp på min spellista, om jag så skulle få betalt för det. Barris hade dock varit vänlig nog att lägga in en snäll gitarrlåtar som nästan kan kallas ballad och en lugn med något skojigt orgeljud. Sista vrål-låten på tio minuter tog jag mig igenom på ren vilja.

Hur gick det för Barris då? Sanningen att säga satt han mest och såg en smula uttråkad ut. Efter att duellen var över och vi kommit hem gav han dock respons på varje låt. The Shins Australia var uppskattad, men även José Gonzales, Feist och We Are Scientists fick fina omdömen. Jag är mer än nöjd!

Sammanfattningsvis: det var en intressant dag. Ingen av oss lär byta musiksmak, men som Barris skrev "nu kan du ju íaf ärligt, och med tillräcklig grund hävda att hårdrock inte är något för dig". Jag måste också erkänna - något jag ofta förnekat - att metal faktiskt kan vara melodiöst. Avslutningsvis ska jag tillägga att Incubus låt Anna Molly inte är dum alls. Det kanske inte är "äkta" hård metal, men hårt nog för en pop-själ som mig. Lyssna själva och säg vad ni tycker!



Tags:Indie, Metal The Strokes, The Killers, Led Zeppelin, Anna Molly, Incubus, Somwhere I Belong, Linkin Park, In Flames, The Haunted, Dark Tranquility

In Flames kommer aldrig bli mitt nya favoritband.

Mer info kommer senare, ska ta och tvätta öronen rena med lite mjukgörande pop.

Tags: In Flames, pop

Imorgon ska det ske...

Det tog ett bra tag att välja låtar, sätta dem i någorlunda ordning, byta ut några av dem, plocka in några nya, sätta dessa i ordning, ångra sig...
Hur som helst, nu är den klar. Målet har varit att ha med låtar som jag faktiskt tror att herr Barrdahl skulle kunna gilla men som jag samtidigt själv tycker om. Jag tror och hoppas att jag har lyckats, åtminstone delvis.
Återigen, tack för all hjälp jag fått! Här har ni den kompletta låtlistan inför morgondagens stora utmaning.

1. The Man Who Would Be King   The Libertines         
2. Love Will Tear Us Apart   Joy Division 
3. I Predict A Riot   Kaiser Chiefs   
4. How Soon Is Now    The Smiths   
5. My Valentine   Timo Räisänen  
6. I Like You So Much Better When You're Naked   Ida Maria   
7. Ceremony   New Order       
8. Is There A Ghost   Band of Horses      
9. A-Punk   Vampire Weekend   
10. Australia   The Shins   
11. After Hours   We Are Scientists  
12. This Charming Man   The Smiths     
13. High Drama   Laakso
14. Wine in the afternoon   Franz Ferdinand   
15. New Slang   The Shins              
16. Långa vägar   Håkan Hellström   
17. You And Me Song   The Wannadies   
18. 1234   Feist     
19. Midnight Surprise   Lightspeed Champion 
20. The First Of The Gang To Die   Morrissey  
21. Heartbeats   José González   
22. Friday, I'm In Love   The Cure               
23. En Vän Med En Bil   Håkan Hellström   
24. If I Don't Write This Song, Someone I Love Will Die   Hello Saferide    
25. Dropout   Laakso   
26. They're building walls around us   Moneybrother   
27. I'm Indian   Timo Räisänen   
28. And I Found This Boy   Maia Hirasawa   
29. Another Sunny Day   Belle And Sebastian   
30. No Party   Marit Bergman  
31. Det Är Så Jag Säger Det   Håkan Hellström   
32. Det Kommer Bara Leda Till Nåt Ont   Säkert
    

Tags: låtlista, utmaning, indie

Går det att INTE bli på gott humör av 1 2 3 4?

Efter en hel eftermiddags biologi-plugg tog koncentrationen slut och jag stack och tränade istället. Träning ger nästan lika härliga adrenalinkickar som bra musik. 1 2 3 4 med Feist fyller därför ett dubbelt syfte. Dels är musiken underbar och dels påminner videon om ett extremt glammigt pass på Friskis & Svettis.



Tags:  Feist, 1 2 3 4

Debutalbumet släpps på nytt i en utökad version.



Förra året var ett av de få tillfällen då Melodifestivalen bidrog till något gott i världen. Då Maia Hirasawa spelade paljettklänningarna av schlagerartisterna under finalen i Globen fick hon en massa nya lyssnare som avgudade hennes version av The Arks gamla vinnarlåt The Worrying Kind. Därför släpps hennes debutalbum Though I'm Just Me på nytt, den här gången i en utökad version med tre extra spår, varav ett självklart är The Worrying Kind.

Det finns en rad anledningar till att gilla Maia. Hon har spelat tillsammans med Hello Saferide. Hon har en av de jazzigaste och mest utrycksfulla röster som hörts i Sverige sen...tja, mycket länge. Förrutom att sjunga så spelar dessutom hon i princip alla instrument på skivan själv. The Worrying Kind i all ära, men det är Maias egna jazziga twee-pop låtar som verkligen är värda en genomlyssning. Mina personliga favoriter är Crackers, My New Friend och And I Found This Boy, varav den sista har en musikvideo som är lika skön för ögonen som för öronen.



Tags:  Maia Hirasawa, Though I'm Just Me, The Worrying Kind, And I Found This Boy

På fredag gäller det.



Håller på att fixa Barris låtlista inför den stora dagen. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det blir en skön blandning av indie-rock och pop och av gammalt och nytt. The Smiths, New Order, Belle & Sebastian, Håkan Hellström och Säkert för att nämna någon av artisterna och banden.
Problemet är att få till en bra "stegring": att sätta det rockigare först och sedan långsamt gå över till allt mer pop. Mycket musik ligger ju just i gränstrakterna och det är svårt att jämföra två låtar och säga vilken som är popigast. Dessutom vill jag helst få till snygga övergångar och en blandning mellan lugnt och snabbt. Inte lätt. Eller så är det bara jag som är perfektionist. Jag föredrar det sistnämnda.

Fortsätt gärna att tipsa om låtar och band! De tipsen jag fått hitills, både av er på bloggen och av vänner, har varit kanon.
Själv måste jag också börja ladda mentalt för att klara avden låtlista som Barris fixat åt mig. Han påstår att den är "popig" men jag tvivlar. Vi pratar trots allt om en kille som beskrev att av de banden han lyssnar på som "väldigt melodiösa - det är bara det att det inte märks!"

Tags:Utmaning, låtlista, indie, metal