Körlektioner

Hade egentligen tänkt ägna detta andra inlägg åt att berätta lite mer om vem jag är, och hur det kommer sig att jag sitter här och skriver. Istället kom det att handla om något jag egentligen inte är ett dugg intresserad av: bilkörning

image1

Kände mig lite nere i morse, så när pappa föreslog att vi skulle ge oss ut på vägarna och övningsköra kände jag mig inte så speciellt motiverad. Pappas och mina körlektioner brukar låta lite på det här sättet:
"Du måste ge gas."
"Jag ger gas!"
"Men du måste ge mer ga....för helvete, du kör inte upp på vägrenen!"
"Men du säger inte vad jag sk......AAAH! En lastbil! Panik!"
Vid det där laget har våra röster nåt 500 decibel, jag har nästan kört i diket för att komma undan lastbilen och vi är arga på varandra resten av tiden.
Den regnade och blåste då vi gav oss av. Vägarna var fulla av vattenpölar, och då och då kom en vindby och svepte med sig massa vissna löv. Det låter dystert, men jag är ganska förtjust i sånt här väder, förutsatt att jag får lov att hålla mig inomhus. Bilen var näst intill inomhus, värmen var uppskruvad och på radio var det uppladdning inför några fotbollsmatcher.
Pappa körde bort bilen till Arendal och lasthamnarna, där vi brukar köra. Fördelarna är att det är fullt av öde vägar och stora parekeringsplatser i området, nackdelen är som sagt att det dyker upp enorma lastbilar då och då.
Vi hade inte kört på nästan ett halvår, så då jag satte mig bakom ratten var jag övertygad om att jag knappt skulle lyckas få bilen att rulla. Eller ännu värre: få den att rulla alldeles för fort utan kontroll. Ibland misstänker jag att bilen är som en häst: den känner på sig om föraren är rädd. Då pappa kör vågar den sig inte på sig några dumheter, men så fort jag lägger händerna på ratten riktigt märker jag hur den reagerar.
"Åh" tänker den och flinar. "Det är hon. Nu blir det roligt!"

image3

Jag tog ett djupt andetag, släppte handbromsen och lättade på kopplingen. Döm av min förvåning då jag märkte att bilen rullade på riktigt bra. Jag kunde både växla, gasa och styra utan några större besvär. Vi körde bort till en av de stora parkeringarna och tränade på uppväxling, dragläge och start i backe. Bilen försökte sig på lite dumheter i backen, fick stopp, vägrade starta och stoppade igen, men på det hela taget gick det över förväntan.
Vi beslöt oss för att ge oss ut på vägarna i området. Succé! Visst, jag låg lite nära väggrenen, körde rakt mot en stoppskylt och fick lite panik då ett par lastbilar och en buss dök upp, men jag klarade det faktiskt. Jag kom till och med upp i hela 65 km/h, vilket är racerfart för en som brukar hålla sig runt 20-30. Ett par måsar flaxade ur vägen då jag kom farande och supportrarna på radion tycktes jubla åt mig. Vilken känsla!
Då vi tillsist var klara undrade pappa om jag inte ville köra hem, men jag lät bli. Jag hade lagt märke till att bilen blivit lite tjurig över att inte kunna leva rövare som den brukar, och misstänkte att den skulle kunna hitta på nåt jävelskap om vi kom ut på en vanlig trafikerad väg.
Regnet hade tagit i och vinden piskade träden då vi körde hemåt igen. "Ett riktigt göteborgskt höstrusk" sa de på radio och jag log och lutade mig bakåt i sätet.

Kommentarer
Postat av: Barris

500 dB är rätt högt har jag hört.

2007-11-05 @ 21:49:11
Postat av: Syster

Vafan Hanna, när gick du och blev bloggare!?

2007-11-09 @ 22:19:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0