Det här är ingen blogg.

Att vara trevlig 8 timmar om dygnet tär på krafterna

Helt ärligt, jag har ont i kinderna för att jag sitter och ler hela tiden. För trots att man suttit och bearbetat en kund i nära en kvart och idioten trots allt tackar nej bara för att frugan inte är närvarande, får man ju tyvärr inte vråla högt och svära. Får jag förresten tag i den jäveln som jag metodiskt gick igenom accepten med och som sedan hånflinande sa att han minsann inte var ett dugg intresserad bara för att jävlas...ja då kommer hans morsa få något att gråta över det vill jag lova!

Dolly vet hur det känns. Dolly, du är bäst. (Videon är usel, men blunda och njut av låten istället)

Ska skalbaggar verkligen ha ansikten?

Och ska de isåfall ha små grinande djävulsleenden? Den här besten fotade jag uppe på landet på en promenad, och upptäckte inte "ansiktet" förrän jag tittade igenom bilderna hemma. Ni ser samma sak som jag va? Usch!

Lite försenat inlägg, jag vet.



När Timo Räisänen - som bl.a. fått pris på P3 Guld för bästa liveakt - spelar på Liseberg är man ju dum om man inte pallrar sig dit för att se honom. Eftersom Sandra och jag inte på något sätt vill framstå som mer dumma än vad vi är var det naturligtvis precis vad vi gjorde. Vi och 8000 till. 95 procent var tjejer. 95 procent av dessa bar minst ett klädesplagg från Monki.

Själva konserten var riktigt bra. Först och främst var ljudet naturligtvis mycket bättre än i december på Pustervik. Och ska man fortsätta med jämförelsen Pustervik/Liseberg så är det ju bra mycket roligare att stå under klarblå kvällshimmel än inomhus. Timo och grabbarna såg som vanligt ut att ha riktigt jävla roligt, och i grund och botten är det faktiskt det som avgör om en konsert ska bli bra eller bara halvdan. Låtarna var det heller inget fel på och ju längre tiden gick dessto mer tände publiken till och det blev riktigt skön allsång på Sixteen. Visserligen blev det aldrig sådär riktigt euforiskt fantastiskt som på Way Out West förra året, men både och Sandra och jag gick ut med ett stort leende på läpparna en timme senare. Och mer än så behöver man faktiskt inte begära en vanlig sketen tisdag.

Apråpå Pustervik/Liseberg igen. Till Pusterviks försvar måste man ju säga att de har bättre öl, vilket jag och Sandra erfor senare.

Tags: Timo Räisänen, Liseberg

Det perfekta sommarlovet?

Och låten (Franz Ferdinand) är inte fy skam den heller.

Ösregn och jordgubbar

Midsommarafton firades uppe på Orust och blev precis så blöt och blåsig som den enligt tradition brukar vara. Vi åt midsommarbakelser (rulltårta med grädde och jordgubbar på) gick på promenad och spelade spel för att få tiden att gå. På CD-spelaren spelades Taube, Peps Persson och sedan Håkan Hellström och Maia Hirasawa. Det roliga är att både mormor och jag är väldigt förtjusta i Maia. Bara för att en person är 18 och den andra 77 behöver det alltså inte att de inte kan uppskatta samma slags musik.

Förövrigt önskar jag att jag hade en kamera med bättre upplösning. Och bättre skärpa. Och bättre exponering. Kort sagt en bättre kamera. Tills dess får jag nöja mig med att leka med färgreglagen en smula. Vad tycks?

Det är lustigt hur samma musik kan påverka människor så totalt olika och tvärtom.

Vi satt och snackade musik på lunchen idag. Uka skulle försöka gissa min musiksmak, men det gick inget vidare. Han gissade på allt mellan rap till dansband men lyckades ändå inte pricka in gammal hederlig indiepop och rock.
Efter det fortsatte en ganska intressant diskussion mellan Uka och Micke. Uka gillar RnB och Soul, typ Craig Davids och Whitney Houston. Micke är å andra sidan en metal kille som diggar Dark Tranquility och band i den stilen. Uka kunde inte fatta vad Micke hörde i det.
- Jag hör ingenting! Det är ju bara oväsen, det berör mig inte.
Micke hävdade naturligtvis motsatsen.
- Metal är nog den enda musiken som berör mig på det sättet.
Men han höll också med om att dödsmetal, tillskillnad från RnB, inte är så lätt att tycka om direkt.
- När du hör en låt för första gången tycker du inte om den. Du får lyssna in den ett tag innan du börjar höra nyanserna och du verkligen börjar uppskatta den.

En av dem gillade alltså skönsång och skön, avslappnad musik som man genast gillar. Den andre gillade hård tung musik som det dröjer innan man kan tycka om. Ändå får de samma känsla. Undrar om en psykolog hade kunnat säga nåt om deras personligheter efter det?

På mitt nya jobb som telefonförsäljare stöter man på de mest egensinniga människorna.

Ja, jag lyckades tillslut få tag på ett sommarjobb och nu sitter jag alltså och kränger mobila bredband till allt från pensionärer i Kalix till småbarnsmammor i Hunnebostrand och studenter i Ystad. Pensionärerna, speciellt tanterna, brukar vara ganska glada när man ringer och pratar med dem. Även om de knappt vet hur en dator funkar verkar de tycka det är trevligt med lite avbrott från knypplingen eller bakningen eller vad det nu är de råkar hålla på med för tillfället. Deras män brukar vara lite mer snarstuckna, detsamma gäller studenterna. Än så länge har det dock bara varit några enstaka fall då jag fått luren slängd i örat, de flesta tackar bara artigt nej.
Fast det finns naturligtvis undantag.

Första dagen fick jag sitta med och en några av killarna och medlyssna för att lära mig hur jag själv skulle göra för att sälja. Andra killen jag satt med satt och sålde mobilabonemang och efter ett par samtal kommer vi fram till en man som vi för enkelhetens skull kan kalla Kapten Stofil. Kapten Stofil hälsade vresigt. Man behövde inte vara Einstein för att räkna ut att Kapten Stofil inte var ett dugg förtjust i oss stackars telefonförsäljare, en egenskap han delar med en stor mängd av den svenska befolkningen. Jag får erkänna att jag själv också hörde också till den gruppen innan jag började jobba som det.

Killen jag lyssnade med gjorde sitt bästa. Han berättade för Kapten Stofil om det jättenya, revolutionerande, superbilliga och på alla sätt fantastiska mobilabbonemanget som Kapten Stofil skulle få. Han höll en lång utläggning om varför Kaptenen just skulle välja oss och inga andra och avslutade med att erbjuda honom en gratis mobil.
- Låter det inte bra? frågade han hoppfullt.
- Nej, sa Kapten Stofil, du ska minsann få veta vad jag tycker. Jag avskyr all den här nya tekniken! Jag önskar att vi kunde dra tillbaka klockan minst femtio år i tiden så att vi slapp alla förbannade mobiler och internet!
Jag höll på att sätta mitt kaffe i halsen och fick bita tag i koppen för att inte börja vrålskratta. Killen jag sålde med såg ut ungefär som jag men lyckades hålla masken.
- Verkligen? Men var det inte världskrig ungefär vid den tiden? frågade han oskyldigt.
Då slängde Kapten Stofil på luren.

Till Kapten Stofil och er andra tillägnar jag den här underbara sången. Den måste väl vara tillräckligt gammalmodigt för att få honom på bra humör igen? Jag kan förresten inte tänka mig någon som skulle kunna bli på dåligt humör härlige Louis Armstrong.

NYTT ALBUM I SEPTEMBER!

Namnet är än så länge inte säkert men låten ovan, I Wonder Who Is Like This One, kommer att vara med. Det här är ett av de skivsläpp jag sett fram emot mest i år, jag har en känsla att det kommer att låta minst lika bra - om inte bättre! - än debutalbumet 2005. Dessutom ska en tidigare singel som gavs ut i Storbrittannien, I Was Definitily Made For These Times, vara med i Volvos senaste reklam för miljöbilar. Mycket Annika Norlin snart med andra ord. Och vem kan tacka nej till det?

Min mobil censurerar mina SMS.

Och nu snackar vi inte svordomar, utan helt vanliga ord.
Jag vill skriva Tjena. Mobben skriver Ulf.
Jag tror den gör det för att jävlas.

Kan man avgöra vad en människa lyssnar på bara genom att betrakta hennes utseende?



I vissa fall är det lätt. Långt hår, nitar och och en tröja med en figur som ser ut som en blandning mellan Gollum och Keith Richards gör att man lätt kan dra slutsatsen att det är ett Iron Maiden- fan man har att göra med (ja, jag vet att monstret heter Eddie) Maffiga sneakers, baggy-jeans och träningsoverallsjacka från Adidas berättar att personen gillar hip hop och R'nB. Snedlugg och svarta glasögonbågar skvallrar istället om indie av alla slag medan dreadlocks och batikfärger inte kan vara något annat än reagge.

Jag kan roa mig med det på stan ibland. Betrakta människor och utifrån kläder, skor och frisyrer försöka gissa mig till vad de lyssnar på. Det blir lite utav en sport att lägga märke så substila detaljer som möjligt. Som skosnören. Nej, jag skojar inte. En tonårstjej i converse där skosnörena är virade runt fotleden brukar tycka om Håkan och Timo Räsiänen. Är  de ordinarie skosnörena utbytta mot svartrutiga eller rosa är det  emo som gäller. Är skorna vanligt knutna är det en tjej som lyssnar på vanlig radio-pop, möjligen lutar det en smula åt rock hållet, kanske Maroon 5. Ja, såvida hon inte dessutom har Diesel-jeans, Odd Molly-top och stora solglasögon. Då skulle jag tippa på house istället.

Så ja, i många fall kan man direkt säga något om musiksmak efter utseende. Däremot defenitivt inte alltid.
När jag började i ettan på gymnasiet hamnade jag i samma klass som en kille som vi kan kalla Tomas (ett flertal av er som läser bloggen vet mycket väl vem "Tomas" egentligen är, men ändå...det känns inte rätt att hänga ut folk) Hur som helst. Tomas var en kille med nästan uteslutande märkeskläder: tenniströjor, skjortor och snygga jeans, och dessutom stora solglasögon. Nästan genast avfärdade jag Tomas som "brat". En såndär självupptagen typ som gillar skit-techno, tänkte mitt 16-åriga jag, och brydde mig inte om att försöka ta reda på om det verkligen stämde.

På en rast någon månad efter att vi börjat satt jag och Viktor (som jag däremot hänger ut med största glädje) och pratade musik. Då Tomas kom in genom dörren hade vi börjat prata Håkan Hellström, och tja, man kan väl säga att vi inte riktigt kom överens. Viktor hävdade att Håkan inte kunde ta en ren ton. Jag hävade att det kunde han visst det.
- Vem pratar ni om? undrade Tomas.
- Håkan Hellström, svarade jag och la till, jag tycker han är jättebra.
Tomas sken upp.
- Ja! Det är han verkligen.
Jag tror både Viktor och jag såg ut som levande frågetecken.
 - Skojar du? frågade Viktor, som jag tror trodde att han skulle fått med Tomas på sin sida i diskussionen
- Nej, han är ju kanon. Skriver jättefina låtar. Jag älskar Nu Kan Du Få Mig Så Lätt.
Och som för att bevisa att han faktiskt var allvarlig började han dessutom sjunga låten.

Musiksmak och utseende måste med andra ord absolut inte höra ihop. Det kan faktiskt vara värt att lägga på minnet.

Mitt sista äkta sommarlov har börjat.



Nästan hela gänget fångade på bild (minus Barris, Deala, Gustav och mig själv) Kommer sakna er allihopa jätte mycket nästa år då det är vår tur att få vita mössor och åka flak. Men tills dess ska vi se till att ha riktigt roligt, eller hur?

Nya hypen från Norge

Britterna har tydligen redan upptäckt henne. Här i Sverige är vi ju lite sega, men Ida Marias debutskiva har fått bra kritik. Hur det låter? Som om Feist och Pete Doherty skaffat en en unge som i tonåren började digga Broder Daniel. Och som blev polare med Timo Räisänen (som i verkligheten är skivans producent) Här har tror jag vi har sommarens hype (kom ihåg vart ni läste det först!)

Gulligaste videon just nu?

Lillgrabben är ju underbar!

Världshistoriens populäraste instrument?



Egypterna spelade på den. Grekerna spelade på den. Romarna likaså. Sen dess har tamburinen hängt med på konserter genom hela världshistorien. Det gör den till ett väldigt kreddigt instrument tycker jag. Tamburinen är inte nåt man anförtror vem som helst på scen, eller hur? Man skulle nästan kunna säga att det är en ära att få spela på ett så uråldrigt instrument.

Ni har kanske redan räknat ut vilket instrument som jag spelade vår skolkonsert. Ja, jag körade och spelade lite piano också, men tamburinen kom liksom att bli "mitt" intsrument under hela tiden vi repade. Den är lila och i hård plast. Det gjorde att jag efter varje rep var helt öm i vänster handflata (den hand jag slog tamburinen mot) Idag efter konserten hade jag dessutom lyckats få ett blåmärke också. Men vad gör man inte för musikens skull?

Okej, jag ska sluta tjafsa om tamburiner. Konserten blev hur som helst grym, speciellt den första, för då hade vi störst publik. Min grupp var tacksamt nog sist, och jävlar vilket drag det blev! Back In The USSR satte vi bättre än på något av repen, samma sak med Sweat som det blev allsång på i slutet.  Grymt!