Ett musikaliskt yttre?
Kan man avgöra vad en människa lyssnar på bara genom att betrakta hennes utseende?
I vissa fall är det lätt. Långt hår, nitar och och en tröja med en figur som ser ut som en blandning mellan Gollum och Keith Richards gör att man lätt kan dra slutsatsen att det är ett Iron Maiden- fan man har att göra med (ja, jag vet att monstret heter Eddie) Maffiga sneakers, baggy-jeans och träningsoverallsjacka från Adidas berättar att personen gillar hip hop och R'nB. Snedlugg och svarta glasögonbågar skvallrar istället om indie av alla slag medan dreadlocks och batikfärger inte kan vara något annat än reagge.
Jag kan roa mig med det på stan ibland. Betrakta människor och utifrån kläder, skor och frisyrer försöka gissa mig till vad de lyssnar på. Det blir lite utav en sport att lägga märke så substila detaljer som möjligt. Som skosnören. Nej, jag skojar inte. En tonårstjej i converse där skosnörena är virade runt fotleden brukar tycka om Håkan och Timo Räsiänen. Är de ordinarie skosnörena utbytta mot svartrutiga eller rosa är det emo som gäller. Är skorna vanligt knutna är det en tjej som lyssnar på vanlig radio-pop, möjligen lutar det en smula åt rock hållet, kanske Maroon 5. Ja, såvida hon inte dessutom har Diesel-jeans, Odd Molly-top och stora solglasögon. Då skulle jag tippa på house istället.
Så ja, i många fall kan man direkt säga något om musiksmak efter utseende. Däremot defenitivt inte alltid.
När jag började i ettan på gymnasiet hamnade jag i samma klass som en kille som vi kan kalla Tomas (ett flertal av er som läser bloggen vet mycket väl vem "Tomas" egentligen är, men ändå...det känns inte rätt att hänga ut folk) Hur som helst. Tomas var en kille med nästan uteslutande märkeskläder: tenniströjor, skjortor och snygga jeans, och dessutom stora solglasögon. Nästan genast avfärdade jag Tomas som "brat". En såndär självupptagen typ som gillar skit-techno, tänkte mitt 16-åriga jag, och brydde mig inte om att försöka ta reda på om det verkligen stämde.
På en rast någon månad efter att vi börjat satt jag och Viktor (som jag däremot hänger ut med största glädje) och pratade musik. Då Tomas kom in genom dörren hade vi börjat prata Håkan Hellström, och tja, man kan väl säga att vi inte riktigt kom överens. Viktor hävdade att Håkan inte kunde ta en ren ton. Jag hävade att det kunde han visst det.
- Vem pratar ni om? undrade Tomas.
- Håkan Hellström, svarade jag och la till, jag tycker han är jättebra.
Tomas sken upp.
- Ja! Det är han verkligen.
Jag tror både Viktor och jag såg ut som levande frågetecken.
- Skojar du? frågade Viktor, som jag tror trodde att han skulle fått med Tomas på sin sida i diskussionen
- Nej, han är ju kanon. Skriver jättefina låtar. Jag älskar Nu Kan Du Få Mig Så Lätt.
Och som för att bevisa att han faktiskt var allvarlig började han dessutom sjunga låten.
Musiksmak och utseende måste med andra ord absolut inte höra ihop. Det kan faktiskt vara värt att lägga på minnet.
I vissa fall är det lätt. Långt hår, nitar och och en tröja med en figur som ser ut som en blandning mellan Gollum och Keith Richards gör att man lätt kan dra slutsatsen att det är ett Iron Maiden- fan man har att göra med (ja, jag vet att monstret heter Eddie) Maffiga sneakers, baggy-jeans och träningsoverallsjacka från Adidas berättar att personen gillar hip hop och R'nB. Snedlugg och svarta glasögonbågar skvallrar istället om indie av alla slag medan dreadlocks och batikfärger inte kan vara något annat än reagge.
Jag kan roa mig med det på stan ibland. Betrakta människor och utifrån kläder, skor och frisyrer försöka gissa mig till vad de lyssnar på. Det blir lite utav en sport att lägga märke så substila detaljer som möjligt. Som skosnören. Nej, jag skojar inte. En tonårstjej i converse där skosnörena är virade runt fotleden brukar tycka om Håkan och Timo Räsiänen. Är de ordinarie skosnörena utbytta mot svartrutiga eller rosa är det emo som gäller. Är skorna vanligt knutna är det en tjej som lyssnar på vanlig radio-pop, möjligen lutar det en smula åt rock hållet, kanske Maroon 5. Ja, såvida hon inte dessutom har Diesel-jeans, Odd Molly-top och stora solglasögon. Då skulle jag tippa på house istället.
Så ja, i många fall kan man direkt säga något om musiksmak efter utseende. Däremot defenitivt inte alltid.
När jag började i ettan på gymnasiet hamnade jag i samma klass som en kille som vi kan kalla Tomas (ett flertal av er som läser bloggen vet mycket väl vem "Tomas" egentligen är, men ändå...det känns inte rätt att hänga ut folk) Hur som helst. Tomas var en kille med nästan uteslutande märkeskläder: tenniströjor, skjortor och snygga jeans, och dessutom stora solglasögon. Nästan genast avfärdade jag Tomas som "brat". En såndär självupptagen typ som gillar skit-techno, tänkte mitt 16-åriga jag, och brydde mig inte om att försöka ta reda på om det verkligen stämde.
På en rast någon månad efter att vi börjat satt jag och Viktor (som jag däremot hänger ut med största glädje) och pratade musik. Då Tomas kom in genom dörren hade vi börjat prata Håkan Hellström, och tja, man kan väl säga att vi inte riktigt kom överens. Viktor hävdade att Håkan inte kunde ta en ren ton. Jag hävade att det kunde han visst det.
- Vem pratar ni om? undrade Tomas.
- Håkan Hellström, svarade jag och la till, jag tycker han är jättebra.
Tomas sken upp.
- Ja! Det är han verkligen.
Jag tror både Viktor och jag såg ut som levande frågetecken.
- Skojar du? frågade Viktor, som jag tror trodde att han skulle fått med Tomas på sin sida i diskussionen
- Nej, han är ju kanon. Skriver jättefina låtar. Jag älskar Nu Kan Du Få Mig Så Lätt.
Och som för att bevisa att han faktiskt var allvarlig började han dessutom sjunga låten.
Musiksmak och utseende måste med andra ord absolut inte höra ihop. Det kan faktiskt vara värt att lägga på minnet.
Kommentarer
Trackback
