Det här är ingen blogg.

På mitt nya jobb som telefonförsäljare stöter man på de mest egensinniga människorna.

Ja, jag lyckades tillslut få tag på ett sommarjobb och nu sitter jag alltså och kränger mobila bredband till allt från pensionärer i Kalix till småbarnsmammor i Hunnebostrand och studenter i Ystad. Pensionärerna, speciellt tanterna, brukar vara ganska glada när man ringer och pratar med dem. Även om de knappt vet hur en dator funkar verkar de tycka det är trevligt med lite avbrott från knypplingen eller bakningen eller vad det nu är de råkar hålla på med för tillfället. Deras män brukar vara lite mer snarstuckna, detsamma gäller studenterna. Än så länge har det dock bara varit några enstaka fall då jag fått luren slängd i örat, de flesta tackar bara artigt nej.
Fast det finns naturligtvis undantag.

Första dagen fick jag sitta med och en några av killarna och medlyssna för att lära mig hur jag själv skulle göra för att sälja. Andra killen jag satt med satt och sålde mobilabonemang och efter ett par samtal kommer vi fram till en man som vi för enkelhetens skull kan kalla Kapten Stofil. Kapten Stofil hälsade vresigt. Man behövde inte vara Einstein för att räkna ut att Kapten Stofil inte var ett dugg förtjust i oss stackars telefonförsäljare, en egenskap han delar med en stor mängd av den svenska befolkningen. Jag får erkänna att jag själv också hörde också till den gruppen innan jag började jobba som det.

Killen jag lyssnade med gjorde sitt bästa. Han berättade för Kapten Stofil om det jättenya, revolutionerande, superbilliga och på alla sätt fantastiska mobilabbonemanget som Kapten Stofil skulle få. Han höll en lång utläggning om varför Kaptenen just skulle välja oss och inga andra och avslutade med att erbjuda honom en gratis mobil.
- Låter det inte bra? frågade han hoppfullt.
- Nej, sa Kapten Stofil, du ska minsann få veta vad jag tycker. Jag avskyr all den här nya tekniken! Jag önskar att vi kunde dra tillbaka klockan minst femtio år i tiden så att vi slapp alla förbannade mobiler och internet!
Jag höll på att sätta mitt kaffe i halsen och fick bita tag i koppen för att inte börja vrålskratta. Killen jag sålde med såg ut ungefär som jag men lyckades hålla masken.
- Verkligen? Men var det inte världskrig ungefär vid den tiden? frågade han oskyldigt.
Då slängde Kapten Stofil på luren.

Till Kapten Stofil och er andra tillägnar jag den här underbara sången. Den måste väl vara tillräckligt gammalmodigt för att få honom på bra humör igen? Jag kan förresten inte tänka mig någon som skulle kunna bli på dåligt humör härlige Louis Armstrong.