Söderut
Ibland känns Göteborg kallt och trist. Det är vid sådana tillfällen som man bara vill packa väskan och hoppa på första bästa tåg söderut.
Sagt och gjort. Imorgon drar jag ner till Simrishamn och Sofia!
Sagt och gjort. Imorgon drar jag ner till Simrishamn och Sofia!
Körlektioner
Hade egentligen tänkt ägna detta andra inlägg åt att berätta lite mer om vem jag är, och hur det kommer sig att jag sitter här och skriver. Istället kom det att handla om något jag egentligen inte är ett dugg intresserad av: bilkörning
Kände mig lite nere i morse, så när pappa föreslog att vi skulle ge oss ut på vägarna och övningsköra kände jag mig inte så speciellt motiverad. Pappas och mina körlektioner brukar låta lite på det här sättet:
"Du måste ge gas."
"Jag ger gas!"
"Men du måste ge mer ga....för helvete, du kör inte upp på vägrenen!"
"Men du säger inte vad jag sk......AAAH! En lastbil! Panik!"
Vid det där laget har våra röster nåt 500 decibel, jag har nästan kört i diket för att komma undan lastbilen och vi är arga på varandra resten av tiden.
Den regnade och blåste då vi gav oss av. Vägarna var fulla av vattenpölar, och då och då kom en vindby och svepte med sig massa vissna löv. Det låter dystert, men jag är ganska förtjust i sånt här väder, förutsatt att jag får lov att hålla mig inomhus. Bilen var näst intill inomhus, värmen var uppskruvad och på radio var det uppladdning inför några fotbollsmatcher.
Pappa körde bort bilen till Arendal och lasthamnarna, där vi brukar köra. Fördelarna är att det är fullt av öde vägar och stora parekeringsplatser i området, nackdelen är som sagt att det dyker upp enorma lastbilar då och då.
Vi hade inte kört på nästan ett halvår, så då jag satte mig bakom ratten var jag övertygad om att jag knappt skulle lyckas få bilen att rulla. Eller ännu värre: få den att rulla alldeles för fort utan kontroll. Ibland misstänker jag att bilen är som en häst: den känner på sig om föraren är rädd. Då pappa kör vågar den sig inte på sig några dumheter, men så fort jag lägger händerna på ratten riktigt märker jag hur den reagerar.
"Åh" tänker den och flinar. "Det är hon. Nu blir det roligt!"
Jag tog ett djupt andetag, släppte handbromsen och lättade på kopplingen. Döm av min förvåning då jag märkte att bilen rullade på riktigt bra. Jag kunde både växla, gasa och styra utan några större besvär. Vi körde bort till en av de stora parkeringarna och tränade på uppväxling, dragläge och start i backe. Bilen försökte sig på lite dumheter i backen, fick stopp, vägrade starta och stoppade igen, men på det hela taget gick det över förväntan.
Vi beslöt oss för att ge oss ut på vägarna i området. Succé! Visst, jag låg lite nära väggrenen, körde rakt mot en stoppskylt och fick lite panik då ett par lastbilar och en buss dök upp, men jag klarade det faktiskt. Jag kom till och med upp i hela 65 km/h, vilket är racerfart för en som brukar hålla sig runt 20-30. Ett par måsar flaxade ur vägen då jag kom farande och supportrarna på radion tycktes jubla åt mig. Vilken känsla!
Då vi tillsist var klara undrade pappa om jag inte ville köra hem, men jag lät bli. Jag hade lagt märke till att bilen blivit lite tjurig över att inte kunna leva rövare som den brukar, och misstänkte att den skulle kunna hitta på nåt jävelskap om vi kom ut på en vanlig trafikerad väg.
Regnet hade tagit i och vinden piskade träden då vi körde hemåt igen. "Ett riktigt göteborgskt höstrusk" sa de på radio och jag log och lutade mig bakåt i sätet.
Kände mig lite nere i morse, så när pappa föreslog att vi skulle ge oss ut på vägarna och övningsköra kände jag mig inte så speciellt motiverad. Pappas och mina körlektioner brukar låta lite på det här sättet:
"Du måste ge gas."
"Jag ger gas!"
"Men du måste ge mer ga....för helvete, du kör inte upp på vägrenen!"
"Men du säger inte vad jag sk......AAAH! En lastbil! Panik!"
Vid det där laget har våra röster nåt 500 decibel, jag har nästan kört i diket för att komma undan lastbilen och vi är arga på varandra resten av tiden.
Den regnade och blåste då vi gav oss av. Vägarna var fulla av vattenpölar, och då och då kom en vindby och svepte med sig massa vissna löv. Det låter dystert, men jag är ganska förtjust i sånt här väder, förutsatt att jag får lov att hålla mig inomhus. Bilen var näst intill inomhus, värmen var uppskruvad och på radio var det uppladdning inför några fotbollsmatcher.
Pappa körde bort bilen till Arendal och lasthamnarna, där vi brukar köra. Fördelarna är att det är fullt av öde vägar och stora parekeringsplatser i området, nackdelen är som sagt att det dyker upp enorma lastbilar då och då.
Vi hade inte kört på nästan ett halvår, så då jag satte mig bakom ratten var jag övertygad om att jag knappt skulle lyckas få bilen att rulla. Eller ännu värre: få den att rulla alldeles för fort utan kontroll. Ibland misstänker jag att bilen är som en häst: den känner på sig om föraren är rädd. Då pappa kör vågar den sig inte på sig några dumheter, men så fort jag lägger händerna på ratten riktigt märker jag hur den reagerar.
"Åh" tänker den och flinar. "Det är hon. Nu blir det roligt!"
Jag tog ett djupt andetag, släppte handbromsen och lättade på kopplingen. Döm av min förvåning då jag märkte att bilen rullade på riktigt bra. Jag kunde både växla, gasa och styra utan några större besvär. Vi körde bort till en av de stora parkeringarna och tränade på uppväxling, dragläge och start i backe. Bilen försökte sig på lite dumheter i backen, fick stopp, vägrade starta och stoppade igen, men på det hela taget gick det över förväntan.
Vi beslöt oss för att ge oss ut på vägarna i området. Succé! Visst, jag låg lite nära väggrenen, körde rakt mot en stoppskylt och fick lite panik då ett par lastbilar och en buss dök upp, men jag klarade det faktiskt. Jag kom till och med upp i hela 65 km/h, vilket är racerfart för en som brukar hålla sig runt 20-30. Ett par måsar flaxade ur vägen då jag kom farande och supportrarna på radion tycktes jubla åt mig. Vilken känsla!
Då vi tillsist var klara undrade pappa om jag inte ville köra hem, men jag lät bli. Jag hade lagt märke till att bilen blivit lite tjurig över att inte kunna leva rövare som den brukar, och misstänkte att den skulle kunna hitta på nåt jävelskap om vi kom ut på en vanlig trafikerad väg.
Regnet hade tagit i och vinden piskade träden då vi körde hemåt igen. "Ett riktigt göteborgskt höstrusk" sa de på radio och jag log och lutade mig bakåt i sätet.
Det här är ingen blogg.
Det är inte heller någon dagbok, nyhetsrapportering eller journal.
Hade jag haft någon dagbok hade jag nämligen aldrig lagt upp den på nätet, och en rapportering eller journal kräver att man är med om något intressant som man kan förmedla till omvärlden.
(Jamen var inte så jävla tråkig nu då, kom till sak istället!)
Vad är det för nåt då? Jag vet inte riktigt än.
Det kommer sannolikt bli ord. (Det menar jag inte?)
Meningar.
Lite tankar om allt och inget. (Pretentiöst...)
Saker jag är och inte är med om.
Saker jag gillar.
Saker jag inte gillar.
Platser jag befinner mig på.
Platser där jag hellre skulle vilja befinna mig på.
Människor jag gillar och inte gillar.
Kanske lite om musik, matte, Göteborg, glasögon, miljö, spårvagnar och äpplen
Jag har en känsla av att det inte kommer att bli alltför seriöst heller.
(Nej, det får jag ju verkligen hoppas.)
(Kan jag sluta avbryta hela tiden?)
(För all del. Jag försöker bara hjälpa till.)
Påminner det väldigt mycket om en blogg? Kanske.
Kanske är det bara en vanlig liten tråkig blogg. (Jag är benägen att hålla med mig själv på den punkten)
Vad det här än är så är jag glad att du, vem du än är, hittat hit och tagit dig tid att läsa det första inlägget. Fortsätt gärna med det, om du tyckte om det.
(Säg som det är, jag vill ju att människan ska fortsätta läsa allt!)
(Jag trodde jag hade sagt till mig att sluta avbryta.)
(Det var ett himla gnäll. Men visst, jag ska få avsluta det här ifred.)
Alltså: det här är ingen blogg, och jag är ingen bloggare. Det hindrar dock inte att det kommer att dyka upp allt möjligt konstigt här under en obestämd tid framöver, fritt fram för vem som helst att läsa och kommentera.
Mycket nöje!
("Nöje"?) (Håll tyst.)
Hade jag haft någon dagbok hade jag nämligen aldrig lagt upp den på nätet, och en rapportering eller journal kräver att man är med om något intressant som man kan förmedla till omvärlden.
(Jamen var inte så jävla tråkig nu då, kom till sak istället!)
Vad är det för nåt då? Jag vet inte riktigt än.
Det kommer sannolikt bli ord. (Det menar jag inte?)
Meningar.
Lite tankar om allt och inget. (Pretentiöst...)
Saker jag är och inte är med om.
Saker jag gillar.
Saker jag inte gillar.
Platser jag befinner mig på.
Platser där jag hellre skulle vilja befinna mig på.
Människor jag gillar och inte gillar.
Kanske lite om musik, matte, Göteborg, glasögon, miljö, spårvagnar och äpplen
Jag har en känsla av att det inte kommer att bli alltför seriöst heller.
(Nej, det får jag ju verkligen hoppas.)
(Kan jag sluta avbryta hela tiden?)
(För all del. Jag försöker bara hjälpa till.)
Påminner det väldigt mycket om en blogg? Kanske.
Kanske är det bara en vanlig liten tråkig blogg. (Jag är benägen att hålla med mig själv på den punkten)
Vad det här än är så är jag glad att du, vem du än är, hittat hit och tagit dig tid att läsa det första inlägget. Fortsätt gärna med det, om du tyckte om det.
(Säg som det är, jag vill ju att människan ska fortsätta läsa allt!)
(Jag trodde jag hade sagt till mig att sluta avbryta.)
(Det var ett himla gnäll. Men visst, jag ska få avsluta det här ifred.)
Alltså: det här är ingen blogg, och jag är ingen bloggare. Det hindrar dock inte att det kommer att dyka upp allt möjligt konstigt här under en obestämd tid framöver, fritt fram för vem som helst att läsa och kommentera.
Mycket nöje!
("Nöje"?) (Håll tyst.)
