Det här är ingen blogg.

Det var champagne, skratt och storstilade planer.
Någon skulle plugga mer, någon annan sluta vara så feg. En kille skulle till och med flytta utomlands.
Jag funderade lite, innan jag bestämde mig. Jag ville inte hålla något plugglöfte, inget sluta-röka-löfte (av förklarliga skäl) eller ens ett träningslöfte.
"Jag ska ha kul!" sa jag "2008 ska bli ett riktigt roligt år!"
Folk kramades, skålade och sedan fick vi bråttom ut för att kolla på fyverkerier.



Nu veckan efter, när jag sitter här hemma och är dunderförkyld känns det plötsligt inte lika lätt att lova att ha kul. Omgivningen gör en inte alltid så pigg på skratt. Skolan, vädret, Västraffik eller förkylningar får en ju inte precis att göra glädjeskutt.
Fast på nåt sätt så känner jag mig ändå ganska förhoppningsfull. Förhoppningsfull och beslutsam.
För man kan inte sitta och vänta på att något ska hända och man kan inte vara missnöjd över saker om man inte gör något åt dem.
Den enda person som kan göra något åt sin situation är ju trots allt en själv. Vill jag ha kul så är det upp till mig att se till att det blir kul!

Jag är inte dum. Jag tror inte att jag kommer att befinna mig i ett konstant glädjerus hela året.
Däremot tror jag att om jag vill, och har rätt inställning till saker, så kommer jag att till nästa nyårsafton bara att ha ett enda löfte, nämligen att  nästa år ska bli minst lika underbart som 2008.