White Lies och åttiotalsromantik
"Årets första hype" påstår GP och delar ut en fyra i betyg. Och det här är ju precis den typen av musik som musikjournalister gillar: pampigt, elektroniskt och ganska svart. Det behöver nödvändigtvis inte vara något fel på det, men jag tycker ändå det är märkligt hur skribenter går igång på allt som över huvudtaget kan kopplas till ett svunnet åttiotal och Depeche Mode. The Killers, Glasvegas och Kent är alla band som kramats sönder av pressen och som, i mitt tycke, kör på exakt ovanstående samma koncept, om än med viss variation (Killers är ju betydligt muntrare på senaste plattan än de var på debuten)
Detta sagt. Vad kan man då säga om Vita Lögner, alltså White Lies? Förrutom att även dessa britter kör det syntiga deprimerade-konceptet fullt ut? Enligt mig finns det egentligen inte mycket mer att tillägga. För även om White Lies gör det förbannat snyggt är det inget nytt under solen de har att komma med. Ekande syntar. Åttiotals-trummor. En sångare som stundtals låter så lik Dave Gahan att det nästan är kusligt. Titelspåret To Loose My Life är - det måste erkännas - mäktigt och dansant och kommer säkert att bli lika polulär som Glasvegas Geraldine, också det en bra låt.
Men.
Vi har hört det förrut.
Önskar du dig tillbaka till synthrock à la 1981 kommer du förmodligen avguda White Lies och debutplattan To Loose My Life. Själv skulle jag önska att musikvärlden kunde vidga vyerna lite. Hur bra White Lies och deras likar än är kommer de ändå aldrig att kunna nå upp till Depeche Modes, Ultravox eller Joy Divisions standard. Så låt oss hålla oss till orginalen och sluta drömma. Det är trots allt 2009 nu.
Tags: White Lies, To Loose My Life, Deepche Mode, Dave Gahan, Ultravox, Joy Divison
Jag citerar: "En sångare som stundtals låter så lik Dave Gahan att det nästan är kusligt."
Kusligt enligt mig, är att du anser detta...
Visst, där finns både synth och trummor, precis som du beskriver, men att de skulle vara så lika ett band som Depeche Mode är ofattbart. Jag kan sträcka mig att White Lies har inspirerats av Depeche Mode, men mer än så finns inte.
Tips: lyssna igenom Depeches album Some Great Reward och Black Celebration och kom sedan tillbaka med en ny jämföresle!
Jag förstår hur du menar. Om du lyssnar på To Loose My Life och Enjoy The Silence skulle jag tro att du förstår hur JAG menar.
Hej!
Då återvänder jag efter att ha lyssnat igenom båda låtarna grundligt! Detta anser jag:
White Lies är inget renodalt synthband. Av de låtar jag hört ligger synthen svagt i bakgrunden, det dominerande instrumentet är gitarr. Depeche däremot har fokus på synth och bas. Deras melodier är dessutom mer harmoniska och melodiösa.
To Loose My Life och Enjoy The Silence, jag finner ingen likhet...
Det var min åsikt, men smaken är ju som baken - delad!
Hej igen!
Jag håller absolut med dig med om att W.L inte är något renodlat syntband eller att de är några kopior av Depeche Mode. Däremot tycker jag ändå att Depeche Mode-influensen är mycket tydlig, för att inte säga dominerande, i musiken. Jag likställer inte banden på något sätt men jag tycker att det är ganska givet var de hämtat (eller snott, beroende på hur man ser det) mycket av sitt sound från.
Plus att jag tycker Harry McVeigh och Dave Gahans röster påminner en hel del om varandra då jag bland annat lyssnar på To Loose My Life och Enjoy The Silence, därav syftningen på låtarna.
Men som sagt, man kan inte alltid vara överens om allt!
