Det här är ingen blogg.

Anders Wendin rockade loss, men mellansnacket var nästan roligast.



Det känns som att jag delat ut höga betyg hela tiden den här hösten. Men så har det ju också varit mycket bra musik att lyssna på.
   Senast jag var på Moneybrother-konsert var första året på Way Out West. Solen strålade och Anders Wendin backades upp av åtminstone sju man, inklusive blås. Konserten nu, en novemberkväll i konserthuset, var ganska annorlunda.
Dels var man nu bara tre man på scen som spelade helt akustiskt. Dels var publiken färre, mer välklädd och förhållandevis nykter. Ändå vill jag påstå att känslan och inlevelsen i musiken var bäst igår.
   Att få höra hits som Blow Him Back Into My Arms och Just Another Summer framföras på banjo, dragspel och fiol gav konserten en nästan folkmusik-betonad stämning, kanske ingen slump då Wendin ju kommer från knätofsarnas förlovade hemland Dalarna.
   Men nog om instrumenten och medmusikerna. Hur skickliga de än var så var det ändå Moneybrother-himself, Anders Wendin, som var den stora huvudrollen. Som sångare är han utrycksfull - om än lite väl Springsteen-dyrkande - och som mellansnackare är han briljant. Genom att driva allt från Tomas Ledin, göteborgare till delar av publiken och genom att berätta anekdoter om resor och flickvänner lindade han publiken runt sitt lillfinger. Dessa klappade sedan in honom tre (!) gånger för extranummer.
   Lite premiärstrul och glömda textrader får man väl nästan räkna med. Om man löser detta till kommande spelningar, lär den här akustiska Moneybrother-turnén bli något aldeles extra.

Tags: Moneybrother, Stenhammarsalen, Blow Him Back Into My Arms, Just Another Summer