Det här är ingen blogg.

Mannen med lika hes röst som min är i stan.

Fast min är snäppet värre. En förkylning och tre veckors intensivt pratande tog ut sin rätt och jag tappade nästintill rösten. Således har jag denna sommarens finaste helg fått sitta inomhus och dricka litervis med honungsvatten medans resten av världen har varit ute och solat, badat och fikat i stan. Eller gått på Bruce Springsteen.

När man läst tidningarna skulle man kunnat tro att det var Jesus och inte en snart 60-årig gubbe från New Jersey som skulle dyka upp i stan. Media har laddat flera månader i förväg och nu när han äntligen är här nagelfars vartenda steg the Boss tar. Ska han äta på Sjömagasinet? Och vad ska han i så fall äta? Kommer fansen att få lov att behålla besticken efteråt? Eller behöver han kanske, till skillnad från oss vanliga döda, inte äta alls?

När två konserter tar sådana här absurda uttryck blir jag både faccinerad och skeptiskt. Visst har jag hört en och annan Springsteen-låt, men så bra är han väl inte? Eller? Så bra att man tillbringar veckor utanför Ullevi i tält bara för att komma först in? Ordet "overkill" dök genast upp på min näthinna och vägrade försvinna. Men innan jag beslöt mig för att ägna ett helt inlägg åt att såga mannen tänkte jag att jag åtminstone skulle lyssna igenom musiken och inte fokusera för mycket på fansen. Jag gick igenom topplistan på iTunes och det jag jag hörde översteg faktiskt mina - förvisso mycket låga - förväntningar. Visst finns det sångare med bättre röster men det låter inte dåligt heller. Nya Radio Nowhere kan jag rentav tycka om. En starkt bidragande orsak var också att jag hörde rötterna till en hel del av dagens musik som jag tycker ganska bra om (Håkan Hellström, Moneybrother och även gamle Winnerbäck, även om han inte står på min personliga favoritlista). Fast jag kan tycka att en artist som spelat i över 40 år borde ha utvecklats en aning under tiden.  I mina öron är alla låtar - oavsett om de är från 70-tal eller nutid - snarlika varandra. Fast det kanske är mina otränade öron det är fel på?

Ni kommer alltså inte hitta mig på Ullevi ikväll, men jag ska inte heller racka ner på er som gillar Bruce och hans E Street Band. Trots allt skulle väl den Göteborgska sommaren vara sig riktigt lik om inte Bossen och Iron Maiden dök upp strax efter midsommar och rockade loss gräsmattorna på fotbollsplanen lite.