WOW 1

Vilken helg!

Vilken dunderhit Way Out West blev! Festivalen överskred helt klart mina förväntningar. Och då kan jag tillägga att jag mina förväntningar var högt ställda. Jag kunde inte blogga kontinueligt under helgen, både på grund av tidsbrist och internetstrul på datorn. Därför får ni ett genomdrag av hela festivalen

Torsdag
På kvällen hämtade min kära vän Becka och jag ut våra festivalarmband på Storan och stack ner till Sticky Fingers i god tid för att se Louis XIV och Gutter Twins. Ja, det var åtminstone vad vi trodde. Kön ringlade sig lång längs gatan och efter en kort stund var det fullt. Ja, det vill säga om man inte betalade 120 spänn och det vägrade vi göra. Därefter följde någon timmes pendlande mellan Storan, Styrbord Babord och Uppåt Framåt innan vi tillslut hamnade på ett knökfullt Kontiki. Trevligt för all del men inte riktigt vad vi hade räknat med. Klubbköerna var nog festivalens enda stora miss och jag hoppas innerligt att Luger-gänget försöker göra något åt det till nästa år.

Fredag
Efter denna lite knackiga start var vi laddade inför den riktiga festivalstarten dagen därpå och vi blev inte besvikna.




Lightspeed Champion, dagens första artist, blev en positiv överraskning. Jag hade aldrig hört talas om Devonte Hynes eller hans musik tidigare men hans melodiösa, lite funkiga indiepop fick mig att vilja höra mer. Vilken röst! Och vilket tight band. Höjdpunkten, förrutom Star Wars-introt på slutet, var nog Midnight Surprise men det fanns många låtar att välja och vraka mellan. Skivköp nästa!


Christian Kjellvander såg vi bara lite av. Visst, killen kan sjunga, men tempot höll snigelfart. Till och med mellansnacket gick i slowmotion. Jag har verkligen inget emot finstämd gitarrmusik men det här var snarare trist.


Kenge Kenge från Kenya var raka motsatsen till Kjellvander: glädje, trummor och dansare som gjorde ett flertal klädbyten under en - för mig - svindlande kort tidsperiod. Gick därifrån med ett stort leende på läpparna.


Franz Ferdinand-väntan inleddes en timma innan konsert-start för att få så bra platser som möjligt. När ljudet av Looptroop Rockers från Azalea-scenen mittemot dog ut var spänningen upptrissad till max. Första halvan av konserten levde upp till förväntningarna med råge: inledande Michael, en av mina favoriter, följdes i snabb följd av bland andra Do You Want To, Walk Away och Take Me Out. Därefter tog hitsen slut och man började med de nya låtarna. Det var då det blev problem. En av de största nycklarna till en riktigt lyckad konsert är igenkänning: att få höra sina älsklingslåtar och dansa omkring och sjunga med. Det var inget fel på det nya materialet men den inledande euforiska stämningen i publiken sjönk markant andra delen av konserten. Det var först sista låten, välbekanta This Fire, som glädjen återfann sig. Sammanfattningsvis: bra konsert, utan tvekan en av de bästa på festivalen. Dock har jag en känsla av att den hade kunnat nå riktigt svindlande höjder om bara låtmaterialet varit mer utav en blandning av gammalt och nytt.





Grinderman med Nick Cave i spetsen var roliga att se på, inte minst den fiolspelande gubben i helskägg som såg ut som någon form av galen rysk jultomte. De var däremot inte riktigt lika roliga att lyssna på. Mer kvantitet än kvalitet på ljudet om man säger så.


Sigur Rós därefter blev därefter lite som balsam för öronen. Svävande, drömmande och - om man är elak - något flummigt. Islänningarna hade stora balonger på scen som skiftar färg och hade lejt en hel orkester som komp. Väldigt vackert men efter FF och Grinderman-tempot blir det nästan lite sövande.


Broder Daniel var inte som jag trott. Ryktena om ångestskrin och sönderslagna trummset, plus det faktum att det var deras sista konsert, fick mig att vänta mig kaos och desperation. Istället var det....tja, vuxet. Välstädat. Inte speciellt dramatiskt utan mer nostalgiskt. Inte ångestframkallande utan mer tröstande kanske, för alla pandor som suttit vid scenen ända sedan tolvtiden på dagen. Därmed inte sagt att det inte var bra. Det var bra. Med risk för att låta pretentiös tycker jag låtarna har hjärta och själ på ett unikt sätt. Henrik Bergren är ju dessutom onekligen en väldigt speciell frontman. Det känns dock som att vara tio år försent. Tänk om man skulle fått se Broder Daniel då, då de var som allra störst och bäst!

Vi stack någon kvart före slutet av BD i tron att vi då skulle kunna ta oss in på Pustervik. Icke sa nicke. Då vi kom var det redan fullt och efter vad vi hörde ryktas var det likadant på de andra ställena. Vi gav upp ganska omgående och vandrade istället upp och ner för Andra Lång, hamnade på Sejdeln och tillsist säkra kortet Notting Hill.


Tags: , , , , , , ,

Kommentarer
Postat av: Anonym

Japp :)

du måste testa!

2008-08-11 @ 16:55:14
URL: http://www.metrobloggen.se/LittleDessert

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0