Det här är ingen blogg.

Mitt armbandsur har slutligen dragit sin sista suck och gått vidare till klockornas himmelrike. Den var ett nödköp för 70 spänn då någon idiot snodde min gamla klocka efter en träning, men den höll sig riktigt bra fram till slutet då armbandet gick sönder, bakstycket trillade av och den började dra sig.
Nu har jag ingen annan klocka än mobilen. Den fungerar väl hyfsat, men det är ändå lite bökigt att behöva leta igenom hela väskan då man vill veta vad klockan är (jo, jag har ett mobilfack, men mobilen lyckas alltid trilla ur och hamna längst ner under alla böckerna)
Det blir en hel del letande under en dag, trots att vi har klockor i de flesta rum på skolan. Det är nästan skrämmande hur styrda vi är av tiden. Tid är ju trots allt bara en mänsklig illusion Sekunder, minuter, timmar och dagar. Veckor, månader och år. De är alla en överkommelse vi har för att sortera upp våra liv lättare. Det som vi kallar tid är bara ohejdbara förändringar: årstider som växlar, blommor som vissnar, hår som grånar. Allt medan klockans sekundvisare tickar vidare och ger oss en känsla av kontroll.
En sekund är förresten "varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium-133". Detta bestämdes enligt "det 13:e CGPM-mötet 1967". Förutom att undra vad CGPM står för och vad de gjorde de tidigare tolv mötena, kan man väl inte låta bli att tycka att de krånglade till det där med sekunden väl mycket? De kunde väl ha tagit något mer vardagligt? Jag menar, vill man ställa sin klocka och veta att den inte drar sig så vill man ju ha något enkelt att kunna kontrollera den med. Exempel:
"Älskling, kan du ställa timern på videon?" "Javisst, jag ska bara leta upp närmaste cesium 133-atom och mäta varaktigheten av de 9 miljarder strålningsperioderna. Nämen titta där var ju en! Då var det bara att börja räkna. Ett, två, tre..."



Varför kunde de inte mätt tiden det tar för en människa att blinka eller nysa (ganska exakt en sekund vardera) Eller varför inte den tid det tar att rusa 500 meter till bussen på morgonen ( 11 sekunder, mindre om det är frost för då kan man glida ner för backen i början) eller att ta sig från Spanskalektionen tillbaka till klassrummet ( en halv minut, oavsett om man tar genvägen genom bildsalen eller den genom Samhälls-ettornas klassrum) Visst hade det varit svårt att få ett riktigt exakt resultat (de noviser som ännu inte lärt sig genvägarna måste till exempel gå upp och ner för trapporna, vilket tar minst en minut längre)
Dock är jag är säker på att den där cesium-metoden redan nu är ganska opålitlig. Ta bara och jämför en timme på café och en timmes kemilektion. Medan timmen på caféet är över knappt innan man hunnit dricka upp sin cappuccino, pågår kemilektions-timmen en halv evighet. Ändå påstår klockan att det har gått lika lång tid. Omöjligt!
Och då har jag inte nämnt "Västtrafik-tiden" ännu, där klockan oftast står helt stilla, eller då och då faktiskt går baklänges.
Nåja, allvarligt talat antar jag att tiden funkar ganska bra som den gör idag. Cesium-133 och dess strålningsperioder lyckas på något sätt våra liv att gå ihop lite lättare.
Fast erkänn att det skulle varit ganska kul om det var nysningar och språngmarscher till bussen som gjorde det istället!